Grattis Tesla!

Aktiviteten på bloggen ligger nere ganska mycket för tillfället, men via google fick jag ikväll reda på att underskattade elektricitetsgeniet och kvinnofobikern (enligt nyhetsbyrån Stupido) Nikola Tesla fyller år idag (med undantag för att han är död). Med tanke på hur ouppmärksammad den häftige Tesla är i jämförelse med den med inte hälften så omfattande begåvad utstrålning kollegan eller snarare konkurrenten (med denna mening har jag förmodligen åsamkat svensk grammatik oreparerbara skador) samt djurplågaren Edison, och hur just häftig han är (var) är det givetvis värt att uppmärksamma. Så, grattis på födelsedagen Tesla. Hurra, hurra, hurra!

Panta rei

Förresten så har jag aldrig förstått det där med “hade jag varit i den situationen idag, så hade jag gjort annorlunda”, eller kanske snarare hur man ska svara på frågan “om du hade varit i samma situation idag, hade du gjort likadant då?”. Ja, såklart. Det är ju helt banalt, eller snarare, misstänkt banalt.

Om situationen verkligen hade varit likadan, så hade man ju varit lika okunnig om hur sakerna hade fortlupit efter det att man agerat på det sätt som man i sitt om framtiden okunniga tillstånd agerar, och det är ju trots allt ganska troligt att man resonerar sig fram till ungefär samma lösning. Så är det ju ändå oftast, tycker jag. Om något gick helsnett i föregående händelse så är det väl ofta för något man inte kunde förutsäga, och varför skulle man plötsligt kunna förutsäga sådana saker när man ånyo är i en likadan situation?

Ska man vara petig så är det förstås dessutom så att om man ska vara i samma situation, så kan situationen ju förstås inte inkludera en tidigare likadan erfarenhet; det gjorde den ju inte första gången. Alltså kan man inte ha erfarenheten av den där förra gången som på något sätt inte blev så bra. Och då hade man givetvis gjort om samma eventuella misstag, men det är ju ännu mera självklart. Panta rei, ni vet, liksom.

Frågan är väl (som jag ofta tycker att jag undrar över, gällande olika saker) vad folk egentligen menar när de säger så? Om frågan inte är helt självklar enligt ovanstående, så är den ju istället oerhört svår att svara på. Vad är det dom undrar?, undrar man.

Jag tycker jättemycket om dig. Men jag kanske inte tycker om mig själv?

—-

Ofta tänker jag nog, på ett oreflekterat plan, att om jag bara är tillräckligt maskulin kommer jag nog ifrån det där med könsbyte. Det är förmodligen dumt..

Människorna jag pratar med, de där som rimligen är lika utanför och annorlunda som jag, som jag försöker lära känna och komma närmare – varför verkar de inte vilja lära känna en? Längtar de inte också efter att få vänner, efter att få vara nära?

Hur kan det ta 26 år att lyckas få en riktig vän? Vad är poängen med att leva annars, utan kontakt med andra människor? Varför är det så svårt?

Betalade relationer

Vad dåligt. Jag sitter och lyssnar på P3, en morgonrutin, och det är det där tråkiga programmet om massa hitlåtar och sånt där, ni vet. Programledaren presenterar en låt av Pet Shop Boys, “Pay my rent”, med att den handlar om en kille som lever på sin tjejs inkomster. Ja, det är förstås en kille som sjunger, en av djuraffärspojkarna antar jag, men ingenstans nämns könet på den person som betalar hyran. Ska man verkligen förutsätta att det är ett heterosexeullt par när det är Pet shop boys? I och för sig, frågan är väl vilket som är mest udda och queer, en kille som lever på sin killes inkomster, eller en kille som lever på sin tjejs inkomster. Det sista är väl minst lika oortodoxt som det förra, enligt könsnormerna, vilket väl förstås är ganska fånigt, egentligen, såklart.

Efter låten säger programledaren (ni vet, den här medelålders killen i musikprogrammet i P3?) “ja, en riktig mansgris det där, som lever på sin tjejs inkomst”. Det är inte heller det spontana intrycket man annars får av texten; “I love you; you pay my rent”. Snarare verkar det i alla fall på något sätt vara en sarkastiskt kritisk reflektion, eller kanske satir över, det att vara ekonomiskt beroende av någon, och visst, att det kanske är lite fult, men också att det blir destruktivt för relationen, och kanske cyniskt. “I love you; you pay my rent”. Det är i alla fall min tolkning.

Avdelning mindre viktiga inlägg, men det var svårt att låta bli…

Jag har ju skrivit om prostitution tidigare här (med viss kritik från legaliseringsförespråkande bekanta, ska tilläggas; jag gav en ogrundat negativ bild av verkligheten, och det är visst bara så typiskt debatten, menade bekantingen. Men visst, det tyckte jag väl att jag var öppen med; det var inte själva verklighetsbeskrivningen som var välunderbyggd i inlägget, det var de teoretiska resonemangen, som ju också var menat att vara själva fokuset. Jag ger inga garantier för verklighetsbeskrivningens korrekthet), och nu var det också nyligen på nyheterna om sexköpslagen; polisen lägger inte ner mycket resurser på sexköpare, eftersom det är ett brott “med en straffskala som motsvarar att snatta en chokladkaka i butiken”. Ifall man då verkligen tycker att det är ett prioriterat brott att bekämpa, eller någorlunda allvarligt, är ju straffskalan lite märklig, faktiskt..

Upp som en sol..

..”och ner som en pannkaka, det är livets melodi, så ta för dig och smaka”, dyker upp i mitt huvud, och jag vet inte var det kommer ifrån, någon låt är det ju, men jag vet inte med vilka. Och usch vilken torr och tråkig och oinspirerande inledning, jag vet ju inte ens om jag gillar citatet, men det dök liksom upp i huvudet. Idag har jag liksom varit lite mer avslagen och avskärmad, tom och olivlig jämfört med igår (rolig information för alla läsare, förmodar jag). För andra gången i rad har jag fått en ganska märklig dröm om intimitet med unga killar, som känns lite främmande och småläskig, och jag undrar vad den betyder. Möjligen innebär det på något sätt att jag liksom reflekterar känslomässigt över och bekantar mig med min, tidigare och nuvarande, känslomässiga upplevelse av att vara kille. Jag ska snart lägga mig och sova, så även om jag tycker att drömmarna varit lite läskiga och äckliga, ska det bli spännande att se vad jag drömmer ikväll.

Vidare fyller visst den brittiska filosofen Mary Wollstonecraft år idag, hon hade varit 250 år om hon fortfarande levt. Det får man ju fira lite ändå. Hurra, hurra, hurra.

Ikväll har jag känt mig social och utåtriktad (och varit detsamma då, det vill säga svarat på mail och skrivit och kontaktat personer jag inte pratat med på länge, via nätet då, förstås). Det är minst tionde gången nu. På bara 25 år. Detta också varav tre gånger minst det senaste halvåret, så jag anar liksom en förändring, kanske rentav en förbättring, på något sätt. Det kändes mysigt och bra.

Man ska inte umgås med snygga människor. De kan få för sig att det är okej att se ut så.

(Fritt modifierat citat. Undrar om jag kommer ha några kompisar kvar efter det här?)

Heterosexualitet är så.. onaturligt på något sätt. Så obalanserat, känns perverst med så olika människor tillsammans, en tjej och en kille liksom. Det är ingen balans.

Inget fel med att vara heterosexuell alltså, så menar jag inte. Jag känner till och med ett par stycken, det märks inte alls på dem mycket, de är nästan som folk är mest. Så, ja, jag tycker ju man kan få vara det med, om man vill. Men visst är det konstigt!

Ville säga
att jag inte kan uttrycka mig,
att jag inte kan kommunicera,
men jag hittade liksom inte ord för det.