Hos mamma igen.

Av nedanstående inlägg kan man lätt få för sig att jag har läst sociologi och teoretiserar för mycket. Det har jag faktiskt, och ja, det ligger säkert något i att jag tänker lite för mycket i allmänhet. Nu ska jag råda bot på det genom att läsa filosofi istället (?).

Jag har velat skriva på sistone, både här på bloggen och på min roman, men det har inte blivit och jag har liksom inte orkat. Jag lämnade precis idag in andra delen av min tenta i tre delar, och när man har så mycket hela tiden att läsa och som man bör skriva så har jag liksom sällan någon lust över till att skriva och läsa annat, inte här i alla fall. Däremot har jag faktiskt gjort en del på Wikipedia på sistone, det låter ju lite konstigt. Kanske för att det är mindre personligt och jobbigt på det sättet, och för att det kändes flitigare..?

Nu är jag tillbaka i stora staden hemma hos mamma och det verkar som det mest är här som jag känner för att skriva. Här har jag inte bredband, en dålig dator, har liksom inget att göra och brukar känna mej lite obekväm, medan jag hemma i min egen lägenhet känner som att jag kan släppa massa och bara vara, eller sjunka in på ett lite mer behagligt, men ändå ganska frånvarande sätt, i mig själv. Jag kan liksom inte riktigt slappna av här, och det känns riktigt dåligt att jag inte ens kan låsa om mig själv. Mamma har gömt eller slarvat bort nycklarna till rummet jag är i nu. Det känns lite jobbigt, det känns som att man inte har någon integritet, jag vågar inte göra exakt allt som jag kan tänkas vilja, och det får mig att känna mig stressad. Jag hoppas liksom att nycklarna kan dyka upp igen någon dag.

Sådana saker gör att det inte riktigt känns bra att vara här, eller att tanken på att flytta hit inte känns riktigt bra. Det är skönt på så sätt att ha något eget.

Mitt sociala varande

Är jag feminin?

Nej. Inte i den meningen, inte som folk tänker sig när det hör ordet, vad jag tror, och inte som jag skulle definiera att jag är just nu. Man kanske kan säga att jag är det innerst inne, men det kallar jag hellre kvinnlighet i så fall, och det känns fortfarande som min främsta, och tillika helt meningslösa, sociala plikt i livet att dölja detta inre.

Jag brukar alltså skilja på ’ytligare’ egenskaper, sådana som man i allmänhet lätt tänker sig är könsroll och sociala konstruktioner (oavsett om de nu är det eller ej), som jag kallar feminitet/maskulinitet, och ens ’djupare’ (könade) personlighetsegenskaper som manlighet och kvinnlighet, som folk lättare förbiser när de tänker på vad en man eller kvinna är, som inte lika mycket ses som könsroll utan tas för givet.

Tror jag att det där inre, mer subtila och förgivettagna är medfött och är essens? Jag vet inte, jag är lite kluven till det, det känns på något sätt som att det innerst inne kanske kan rymma en kärna av essens, en kärna av generell naturlig manlighet eller mans-vara, respektive kvinnlighet eller kvinno-vara. Men nog verkar det troligt att mycket av detta inre också är en fråga om genus och könsroller, men det är egentligen en så stor och komplex fråga som jag inte tänkt gå in på nu, så jag lämnar den därhän och återvänder kanske till den senare, med tillägget att en liknande distinktion brukar jag göra mellan genus (”inompersonligt”) och könsroller (som mer aktiveras i en social kontext). (Ja, jag antar att jag lätt låter som någon sorts galen konspirationsteoretiker, och skulle väl förmodligen behöva förklara resonemangen mer för att det inte skall låta så flummigt, men ni får ta mig för galen konspirationsteoretiker tills vidare).

Jag kanske egentligen har tendenser att bete mig på ett sätt som kan kategoriseras som ’feminint’, jag kanske egentligen skulle trivas med mig själv bättre med ett sådant beteende, känna mig hemma och mer som jag i det. Men jag har faktiskt inte gjort det, jag har inte betett mig på det sätt som jag själv gillar bäst, utan sedan så långt tillbaka som jag förmått detta (någonstans i slutet av mellanstadiet), med undantag av de senaste årens försök till befrielse, betett mig så som jag förväntas bete mig. Eller i alla fall gjort ett tappert försök, på ett subtilt plan läcker min teater, inte bara undertext, utan en massa sociala signaler och missanpassade emotioner, som jag (som väl är, egentligen) inte klarar av att kontrollera. Läckaget får mig inte att framstå som att jag är en tjej innerst inne, det hade jag i alla fall förr känt varit jätteskrämmande, utan jag lyckas minimera den sociala faran till att framstå som lite konstig. Det verkar i alla fall vara så det blir, vilket kanske också egentligen är ett annat ämne till ett inlägg som jag inte har lust att skriva för stunden.

Jag har alltså inte, sålångt som min medvetna kontroll lyckats sträcka sig, riktigt betett mig på ett sådant sätt. Och jag gör det inte nu heller, för jag är inte i en fas där jag är självsäker och vågar vara öppen som tjej, jag är inte helt säker fortfarande, trots allt.

Men, vad ÄR man egentligen? Är man bara det som man rent praktiskt har presterat, eller är ens självupplevelse och sådant man har en slumrande fallenhet för också något som man kan mena att man är? I så fall kanske jag är feminin, i alla fall mer feminin än vad jag beter mig nu i min ”teater”. Själv upplever jag på det hela taget att min personlighet är relativt androgyn, för att vara en tjej, om jag bortser från det som jag alltid upplevt som bara ”bullshit”. Att ha betett sig så har aldrig varit i avsikt att lura någon; det är bara så jag trott att alla beter sig. Varför i hela friden skulle annars killar bete sig som de gör; vem skulle vara sådan frivilligt? Och om de nu är det frivilligt; vad är den stora poängen och behållningen med det som jag har missat? Det måste vara något riktigt stort och fantastiskt, med tanke på det lidande man måste utstå för att försöka uppnå det.

Jag har faktiskt också haft en sådan tanke om en hemlig motivation med att vara kille, som liksom på något subtilt sätt passar in i den västerländska freudianska psykologin (i alla fall på ett diffust sätt, om jag skulle försöka specifiera det skulle jag kanske inte klara det). Tjejer, att vara med dom och vara nära dom, eller i alla fall få uppleva deras existens, verkar oändligt fascinerande och motiverande. Jag har i lika stor utsträckning som det känns som något som från redan första början berörde mig på ett helt genomgripande sätt, som kille misslyckats med att någonsin komma närmare dessa i den rollen mystiska, ursprungliga, alltomfattande (och ganska bortskämda) varelser. Men det tror jag ofta numera beror just på att den där känslan kanske mest har med min egen könsidentitet att göra.

Liksom på ett demonstrativt sätt känns den här texten på ett subtilt plan just väldigt manlig i hela sitt upplägg, vilket förstås passar för ämnet. Mitt språk är rakt och ganska avskalat, jag hittar inte de passande eller mest träffande, berörande orden, och genomgången är liksom tekniskt tung.

Åter till ämnet. Jag har inte betett mig på ett sådant sätt, och jag beter mig inte på ett sådant sätt heller nu. Däremot kanske det skulle falla sig lite mer naturligt för mig, och jag skulle gilla det mer. Jag misstänker också att en del killar, trots att jag upplever mig själv som fruktansvärt enahanda i min maskulinitet, skulle tycka att jag är rätt feminin.

Jag kanske alltså skulle trivas bättre i en mer feminin persona än den jag har nu, och den skulle förmodligen också bli mer åt det hållet om jag kom ut mer, om jag (blev säker och) bestämde mig. Det kanske är lite fel, men jag tycker ändå inte det är där det viktiga ligger. Det där är ytliga sociala markörer, som inte i min värld har någonting alls att göra med den jag är innerst inne, som jag är så illa tvungen (eftersom jag inte lyckas med något annat) i nuläget att använda mig av. Det viktiga är den jag känner att jag är innerst inne, och där kan jag, om jag känner något alls och inte bara känner mig tom, känna en väldigt stark och genuin närvaro av något som kan sägas vara kvinnligt, och, som i alla fall, får mig att uppleva mig själv som tjej. Det är inte alltid närvarande, men vid alla tillfällen när jag känner mig trygg i mig själv, närvarande och verkligen som mig själv brukar jag känna så.

Samtidigt verkar det ju ganska uppenbart (det är det jag insett under senare delen av mitt liv, och som fått fart på mina funderingar, det är liksom sprickan i min världsbild som hotat att få allt att rämna) att andra inte alls är lika obekväma eller känner sig lika opersonliga och tillgjorda i sina maskuliniteter och femininiteter, vare sig det nu är manliga eller kvinnliga femininiteter, eller manliga eller kvinnliga maskuliniteter. Det verkar därför ganska uppenbart att jag inte egentligen är sådan som jag uppträder, innerst inne, och att det där inte är riktigt mitt riktiga jag. Eller så saknar jag helt ett riktigt jag; det skulle kännas riktigt illa, tycker jag.

Det kan alltså vara svårt att nu beskriva mig som feminin, men frågan är om det är mitt rätta sätt att vara. Jag betonar mer den inre känslan som viktig, men egentligen kanske jag hade mått mycket bättre om jag även på ett ytligare plan markerade min inre känsla; det kanske inte är mindre viktigt som personlighetsdel egentligen. Jag kanske är för spartansk när jag ratar och förkastar detta som en världslig lyx; är det yttre av personligheten kanske lika viktigt som det som är inuti, för att man skall må bra?

(Ja, jag vet, som diskussion var detta oerhört ostrukturerat och lite oklart, men det är ganska svårt att formulera de här tankarna på ett strukturerat och klart sätt. Sedan skulle det ju leda fram till något som jag liksom hade i bakhuvudet, men jag kom inte riktigt dit just idag kände jag. Det kanske jag kan återkomma till senare.)

Post scriptum: Det jag skulle komma fram till kanske var just det här; ja, det [sättet att bete sig] är fel, jag vantrivs ju just med hur jag är, då borde det rimligen kunna vara så att det beror på att jag inte beter mig riktigt utåt så som jag känner mig. Åtminstone så beter jag ju mig inte på rätt sätt, och det borde verkligen vara det som gör det fel.

Utan titel I

Jag har fått min affisch nu, men jag har inte riktigt kunnat bestämma mig var jag skall hänga upp den. Det var skönt att inte ha något alls där som Arnold hängde, annars hade den passat där, om den också inte hade varit just så avlång som den är. Det är i alla fall ingen brådska, jag ska fundera på var jag vill ha den. Eller hänga upp den tills vidare någonstans. Det är ganska typiskt mig att ha svårt att besluta mig, och särskilt när jag är hemma hos mamma, men jag försöker ta itu med och komma ifrån det problemet. Därmed kommer jag också sätta planschen någonstans i sinom tid.

Ikväll har jag skrivit klart, eller i princip klart, första delen på hemtentan. Det är lite jobbigt att den är uppdelad på tre delar (som vi får en av varje vecka), för då sitter man och oroar sig för den hela tiden, och jag har så svårt att dels inte tänka på saker som jag behöver göra när jag för stunden inte ska göra dem, dels att begränsa mig och bestämma att något är klart när jag faktiskt har tid kvar att göra det på. Det kanske kan vara en övning i att bli bättre på det nu, men innan så har jag använt den enkla metoden att låta deadlinen begränsa och motivera, och inte brytt mig så mycket om att göra merparten av arbetet de första dagarna, för att det är så svårt helt enkelt.

Mamma kanske ska flytta och jag känner som att något håller på och händer inom mig, även om jag känner mig deppig över att jag känner mig utanför och missanpassad socialt vissa dagar i skolan, så känner jag mig ändå hoppfull, och hjälp, men faktiskt lycklig i grunden på något sätt. (Okej, det kanske var ett lite starkt ord, men lite lycka känner jag i alla fall, även om jag kanske inte är lycklig och ofta definitivt inte mår bra.)

Jag har börjat prova, återigen fast på ett annat sätt, en ”annan” social roll i ett visst sammanhang. Den andra sociala rollen är förstås att bara vara tjej och inte tvivlande eller någonting (fast faktiskt fortfarande öppen med att jag är transsexuell, men transsexuell i kontrast till ”osäker”) och ett visst sammanhang är qruiser. Jag har skapat en ny användare för att slippa identitetsträsket och rollkonflikterna som jag börjat känna att jag utsätter min andra stackars användare för. Exakt vad det beror på och exakt vad jag gör i den nya användaren vill jag inte gå in på än, jag vill inte störa mig själv, det är lite privat, och jag vet heller inte riktigt hur det kommer att gå än. Men än sålänge så känns det roligt.

Det här inlägget känns väldigt innehållslöst och ytligt, inte som något innerligt uttryck av något jag bär inom mig eller nyss har kommit på eller reflekterat över. Jag antar att det får vara så, så skriver jag mer igen en annan dag.

Le Bal á Bougival

Idag kanske jag inte har så mycket att skriva. Jag har varit rätt nere mer eller mindre hela dagen, och just därför kanske det kan vara bra att skriva av sig (även om en så optimistisk motivering får det att ta emot lite i sig). Jag har börjat skriva på en berättelse idag, som kändes som en lite lite rolig idé, i alla fall, men som kanske kan bli lite kämpig att skriva på, beroende på hur ambitiöst jag ska breda ut den, jag vet liksom inte om jag tycker den är tillräckligt rolig för att fortsätta med den hela vägen. Den som lever får se. Så tänkte jag medans jag skrev att det bästa för att komma bort från prestationsångesten vore nog att skriva helt fritt, fritt från alla krav på.. prestation, som ett barn (jag ÄR klyschig idag) som bara skriver det man har lust med. För vad är annars poängen med att skriva en knäpp berättelse för mig, om inte för mitt eget nöjes skull? Samtidigt vill jag nog att andra i någon utsträckning ska förstå den, så lite kommer jag kanske kompromissa ändå. Klokt eller oklokt, det återstår att se..

Deppig men kreativ, verkar det som att jag är nu, det kanske beror på att jag flyttat hem igen, och att det enda som jag kan hantera mitt mående med just nu är ‘konstnärlig’ (låter ambitiöst) verklighetsflykt? Det är möjligt, men det är synd att vara för självkritisk över det och tolka det så negativt, för jag har de senaste åren saknat den skaparlust jag känt innan som jag haft.. som jag i alla fall i någon utsträckning haft innan, när jag var mindre. Eller liten, eller yngre. (Hur man nu ska förhålla sig till sin ålder nu.. ) Då bodde jag förstås också hemma. Men den försvann också flera år innan jag flyttade.

Jag har beställt en ersättare till Arnold nu, Bal á Bougival heter den, av min ”favoritkonstnär” Renoir. Jag gillar intrycket och den levande och härliga känslan i hans målningar, just att de förmedlar situationens känsla så bra, som väl en impressionist borde, men samtidigt har jag inte hittat massor av tavlor av honom som jag gillar, bara några. Kanotisternas lunch hade min syster, och det var tack vare den som jag liksom fick upp ögonen för honom. Ett ganska anonymt flick-porträtt har jag på väggen hemma (dvs en flicka i 17-20-årsåldern), och så finns det någon mer med dansmotiv som är rätt fin också. Annars är det mer specifika konstverk än en hel konstnär som jag som vanligt fastnar för.

Nu har jag inte lust att delge det som kändes tungt. Men det kanske kommer. På återläsande!

(tja, det blev ju en del text i alla fall, men det kanske inte var så väldigt substantiellt, jag hade ingen särskild ny spännande information som jag delade med mig av. Men det kommer nog när det kommer, också. Om man skriver massor så kommer kanske det viktiga ut också, av bara farten? )

Om en känsla…

När jag skrev ett brev ikväll skrev jag ett textstycke som jag kom på nog skulle passa här på bloggen. Det är mariginellt mer detaljerat än vad jag faktiskt skrev med i brevet:

Utifrån teorin om att jag är en transseuxell tjej brukar jag oftast tänka att det där med närhet till tjejer och känslan kring det har att göra med dels att jag vill vara tjej innerst inne, dels att jag liksom saknar att ”bonda med tjejer” som en skrev på sin blogg häromsisten, eller en tjej-tjej-vänskaplig kontakt.. Men egentligen, även som tjej kan det ju röra sig om mer romantiska känslor, men då tänker jag att jag har svårare att tänka mig eller känna mig så intresserad av den sexuella biten tjej-tjej.. och så kan jag tvivla på allt det där, om det har alls med ”att vara tjej” att göra, och samtidigt då om jag är det, förstås.

Det jag pratar om är alltså en stark känsla som liksom alltid har funnits för mig och som söker sig till tjejer som yttre objekt för sin.. existens. Även om det låter ganska normalt på något sätt att känna så, men för mig har det alltid känts konstigt, märkligt och ganska olyckligt. Det är också faktiskt en sådan känsla som brukar lindras och bli bättre när jag faktiskt tänker på mig själv som tjej. Jag kommer kanske skriva mer om den, ”historiskt” eller fler funderingar, framöver.

(M: det här blir ju ganska konstigt i och med att du läser bloggen, men jag strök lite grann när jag skrev brevet, för jag ville inte att du skulle känna som att jag ville prata om massa saker, som dessutom lät liksom problematiska och intima, eller hur man skall säga.)

Sedan har jag funderat på var och hur jag egentligen skall ha bloggen. Just nu befinner jag mig kanske i en mer okönad, neutral självdefinition, och ibland har detta nästan känts som en lite för tjejspecifik blogg. Så känner jag emellertid inte ikväll. Andra gånger har jag velat blogga om saker som inte alls har med bloggens tema att göra, och jag vill ju just ha denna som en lite bredare blogg, men kanske skulle jag starta en annan för sådana saker.

Jag har precis gjort mig av med Arnold idag förresten. Jag pendlar till mitt gamla hem när jag nu precis har börjat läsa en kurs (filosofi!), och kommer kanske så småningom flytta tillbaka hit. Då kommer jag överta min brorsas gamla rum, och tänker att för att trivas är det nog viktigt att jag gör det som jag helst vill ha det. På väggen hängde min brors idol Arnold Schwarzenegger, och även om han kanske på sätt och vis är en intressant person, är ”moore than meets the eye”, och gör bra saker (likaväl som dåliga, han är ändå mörkblå) som guvernör, var han definitivt ingen jag ville ha på väggen. Han var halvnaken och poserade muskulös, vilket gav mig en tråkig känsla.