Om en känsla…

När jag skrev ett brev ikväll skrev jag ett textstycke som jag kom på nog skulle passa här på bloggen. Det är mariginellt mer detaljerat än vad jag faktiskt skrev med i brevet:

Utifrån teorin om att jag är en transseuxell tjej brukar jag oftast tänka att det där med närhet till tjejer och känslan kring det har att göra med dels att jag vill vara tjej innerst inne, dels att jag liksom saknar att “bonda med tjejer” som en skrev på sin blogg häromsisten, eller en tjej-tjej-vänskaplig kontakt.. Men egentligen, även som tjej kan det ju röra sig om mer romantiska känslor, men då tänker jag att jag har svårare att tänka mig eller känna mig så intresserad av den sexuella biten tjej-tjej.. och så kan jag tvivla på allt det där, om det har alls med “att vara tjej” att göra, och samtidigt då om jag är det, förstås.

Det jag pratar om är alltså en stark känsla som liksom alltid har funnits för mig och som söker sig till tjejer som yttre objekt för sin.. existens. Även om det låter ganska normalt på något sätt att känna så, men för mig har det alltid känts konstigt, märkligt och ganska olyckligt. Det är också faktiskt en sådan känsla som brukar lindras och bli bättre när jag faktiskt tänker på mig själv som tjej. Jag kommer kanske skriva mer om den, “historiskt” eller fler funderingar, framöver.

(M: det här blir ju ganska konstigt i och med att du läser bloggen, men jag strök lite grann när jag skrev brevet, för jag ville inte att du skulle känna som att jag ville prata om massa saker, som dessutom lät liksom problematiska och intima, eller hur man skall säga.)

Sedan har jag funderat på var och hur jag egentligen skall ha bloggen. Just nu befinner jag mig kanske i en mer okönad, neutral självdefinition, och ibland har detta nästan känts som en lite för tjejspecifik blogg. Så känner jag emellertid inte ikväll. Andra gånger har jag velat blogga om saker som inte alls har med bloggens tema att göra, och jag vill ju just ha denna som en lite bredare blogg, men kanske skulle jag starta en annan för sådana saker.

Jag har precis gjort mig av med Arnold idag förresten. Jag pendlar till mitt gamla hem när jag nu precis har börjat läsa en kurs (filosofi!), och kommer kanske så småningom flytta tillbaka hit. Då kommer jag överta min brorsas gamla rum, och tänker att för att trivas är det nog viktigt att jag gör det som jag helst vill ha det. På väggen hängde min brors idol Arnold Schwarzenegger, och även om han kanske på sätt och vis är en intressant person, är “moore than meets the eye”, och gör bra saker (likaväl som dåliga, han är ändå mörkblå) som guvernör, var han definitivt ingen jag ville ha på väggen. Han var halvnaken och poserade muskulös, vilket gav mig en tråkig känsla.