Le Bal á Bougival

Idag kanske jag inte har så mycket att skriva. Jag har varit rätt nere mer eller mindre hela dagen, och just därför kanske det kan vara bra att skriva av sig (även om en så optimistisk motivering får det att ta emot lite i sig). Jag har börjat skriva på en berättelse idag, som kändes som en lite lite rolig idé, i alla fall, men som kanske kan bli lite kämpig att skriva på, beroende på hur ambitiöst jag ska breda ut den, jag vet liksom inte om jag tycker den är tillräckligt rolig för att fortsätta med den hela vägen. Den som lever får se. Så tänkte jag medans jag skrev att det bästa för att komma bort från prestationsångesten vore nog att skriva helt fritt, fritt från alla krav på.. prestation, som ett barn (jag ÄR klyschig idag) som bara skriver det man har lust med. För vad är annars poängen med att skriva en knäpp berättelse för mig, om inte för mitt eget nöjes skull? Samtidigt vill jag nog att andra i någon utsträckning ska förstå den, så lite kommer jag kanske kompromissa ändå. Klokt eller oklokt, det återstår att se..

Deppig men kreativ, verkar det som att jag är nu, det kanske beror på att jag flyttat hem igen, och att det enda som jag kan hantera mitt mående med just nu är ‘konstnärlig’ (låter ambitiöst) verklighetsflykt? Det är möjligt, men det är synd att vara för självkritisk över det och tolka det så negativt, för jag har de senaste åren saknat den skaparlust jag känt innan som jag haft.. som jag i alla fall i någon utsträckning haft innan, när jag var mindre. Eller liten, eller yngre. (Hur man nu ska förhålla sig till sin ålder nu.. ) Då bodde jag förstås också hemma. Men den försvann också flera år innan jag flyttade.

Jag har beställt en ersättare till Arnold nu, Bal á Bougival heter den, av min ”favoritkonstnär” Renoir. Jag gillar intrycket och den levande och härliga känslan i hans målningar, just att de förmedlar situationens känsla så bra, som väl en impressionist borde, men samtidigt har jag inte hittat massor av tavlor av honom som jag gillar, bara några. Kanotisternas lunch hade min syster, och det var tack vare den som jag liksom fick upp ögonen för honom. Ett ganska anonymt flick-porträtt har jag på väggen hemma (dvs en flicka i 17-20-årsåldern), och så finns det någon mer med dansmotiv som är rätt fin också. Annars är det mer specifika konstverk än en hel konstnär som jag som vanligt fastnar för.

Nu har jag inte lust att delge det som kändes tungt. Men det kanske kommer. På återläsande!

(tja, det blev ju en del text i alla fall, men det kanske inte var så väldigt substantiellt, jag hade ingen särskild ny spännande information som jag delade med mig av. Men det kommer nog när det kommer, också. Om man skriver massor så kommer kanske det viktiga ut också, av bara farten? )