Nattliga funderingar

Sitter vaken och kan inte sova, och då tänkte jag att jag lika väl kan försöka skriva ett blogginlägg. Jag är återigen och fortfarande hemma hos mamma, och jag känner mig sådär märkligt känslolös och försvunnen, liksom tom. Jag vet inte vad jag känner för eller vad jag vill, direkt, och jag fattar inte varför det måste bli såhär jämt? Jag försöker att undvika det, men varje gång jag kommer hem till min lägenhet igen känner jag som att jag kan slappna av och bara vara, vara ifred och vara mig själv.

Det kanske är hela grejen, det kanske är det jag behöver vara, och utan det så skulle inte problemet vara helt löst någonsin. Men det borde kunna bli bättre, eller; om det inte är det som är hela problemet, vad är problematiskt då? Mormor bor i vårt hus också, och hon är påfrestande för hon är en väldigt jobbig, inte psykiskt balanserad, person (hon har alltid varit sådan mer eller mindre). Hennes humör går ut antingen direkt över mig, eller går ut över mamma och påverkar hennes humör, vilket går ut över mig. Vi brukar resonera som att det mest är jobbigt för mamma, eftersom hon står närmast och att det är hon mormor brukar rikta sin agression emot i första hand, men ser man det så så kan man ju påstå att det är värst för mig. Det var tänkt lite skämtsamt från början, men det verkar ju inte precis konstigt ändå att säga att det är nästan lika jobbigt för mig som för henne, eller i alla fall inte så väldigt mycket mindre jobbigt. Jag antar att det påverkar mig lite mer än jag räknat med, även om jag länge trott att det nog påverkar mig i hög grad också.

Sedan är det kanske det att jag inte kommit ut på riktigt än, men jag börjar misströsta och undra om det skulle ändra på så mycket. Sedan vet jag inte hur jag skulle förhålla mig till mamma om jag kom ut som tjej, hon kan liksom vara klängig och påträngande och jag känner som att det att vara i killroll i alla fall skyddar mig lite mot att bli väldigt indragen som ett sorts sällskap åt henne. Jag är rädd att den rollen därför är svår att släppa inför henne, förstås också för att sättet man umgås på är så invant och är jättesvårt att motarbeta. Jag vet heller inte hur det hade varit och hur jag hade mått av att bli öppen som tjej inför henne, kanske skulle jag må sämre av det.. eller kanske ändå inte, det låter lite konstigt, då skulle jag förmodligen få lättare att säga ifrån när jag känner för det, på det sätt som jag faktiskt känner för. Kan man hoppas.

Samtidigt vet hon att det är något, jag klär mig alltmer tjejigt för jag försöker vara på ett sätt som jag trivs med, och hon tvättar redan mina tjejkläder och trosor. Och häromveckan kom hon hem när jag satt i köket i en sorts linné och.. sånadär tighta byxor, vad heter dom nu? Kommer jag såklart inte på, men i alla fall, en definitivt tjejig outfit, det sa hon inte ett ord om, men jag kände mig obekväm. Kändes liksom lite trots allt som att hon fick se något som jag liksom inte riktigt ville ge henne, inte för att det inte kändes genuint bra, utan för att jag ville ha det för mig själv hellre, jag hade liksom ingen lust att ge henne det förtroendet, det skulle känts som en sorts gåva (det brukar kännas så när jag kommer ut, på något sätt, jag gör det helst till personer jag tycker om, som ett förtroende, vilket väl inte är så konstigt att jag ser som en liten hjärtegåva?).

Apropå genuint så känns väl inte killrollen jag har inför henne, även om den uppkommer av nöd, och hennes förväntningar, särskilt genuin. Det är kanske just den som gör att jag känner mig så tom och innehållslös nu, och kanske därför jag inte kan sova. Men hur ska man få slut på det? Jag vet inte om det går, men jag borde väl komma ut snart, fast jag inte riktigt känner för det, och se hur det kan bli.

(Ps. Nej, jag har inte slutat grubbla på den senaste veckans händelser, det upptar fortfarande en jättestor plats i mitt medvetande, men jag ville hellre skriva och tänka på någonting annat just nu. Fast det är kanske där mina tankar egentligen är. Ds.)

Edit: byxorna heter förstås leggings.