Dagens händelser.

Det har varit en lite dramatisk dag. Jag var hur omotiverad som helst till allt igår, så jag satt uppe till sent på natten och chattade med snälla vänner. Varav vilka jag tror en kände sig ganska ouppskattad av mig, det var verkligen inte meningen, jag var nog bara för trött, eller något.

Vi redde i alla fall ut på ett ovanligt klart sätt min nuvarande identitetsstatus på ett ovanligt klart sätt, jag tror jag skriver om det senare. Det gick i alla fall ut på att vi delade upp människan i könsidentitet, genus, och begär, och begär i sin tur i emotionellt begär och sexuellt begär. Det är ju lite sådär som man brukar göra, men gränsen mellan könsidentitet/genus är lite luddig, och också hur mycket man rymmer i respektive. Könsuttryck är ju ett annat ord man ibland använder, det passar in på samma ställe i modellen, men innebär rimligen inte exakt samma sak. Det kanske kan ses som en del av ens ”genus”. Så kan man ju prata om könsroll, könad subjektivitet, manlighet/kvinnlighet, maskulinitet/feminitet och fan och hans.. eh, och en mängd andra begrepp.

Vi var lite oense om hur man definierar genus, det tog hon lite illa upp över, medan jag, kanske lite arrogant och övertrött (som nu) inte tyckte det var så mycket att engagera sig i (en definitionsfråga, förstås). Men största oenigheten var att hon gärna ville definiera det som att man kan styra över sitt genus, och det kunde jag inte riktigt gå med på. Jag tyckte inte att man både kunde vara en genuin person och kontrollerat styra över hur man vill att ens genus ska te sig. Inte alla delar, tyckte hon då, och då kanske det är begreppet som var lite för trubbigt. Det var ändå inte av avgörande betydelse för analysen vi gjorde då, så jag tyckte i vilket fall att det var användbart.

Sedan skulle jag sova innan jag skulle till psykologen, och eftersom det blivit så sent lyckades jag inte riktigt med det. Ett märkligt stön i samband med duschljud minns jag inifrån grannarna, ett mans-stön. Man kan undra vad han hade för sig? Här är dåligt ljudisolerat, så det har hänt ett par gånger att jag oundvikligen kunnat notera att grannarna faktiskt har ett sexliv, som tyvärr dock verkar ha avtagit i aktivitet. Jag låt hursomhelst halvt i sömn och skruvade på mig i några timmar innan klockradion.. gick igång.

Väl hos psykologen pratar jag massor om vad jag tänkt på på sistone, en ökad förståelse av hela problematiken på ett mer övergripande plan (jag verkar mest ha förmåga att fokusera på detaljer, jag vet inte om det har med filosofikursen att göra, men jag verkar ha blivit bättre på att se helheter, kanske tack vare andras hjälp, och kanske tack vare att jag medvetet försök byta perspektiv), och allt som faktiskt nu rörde sig i mig. Jag var fascionabelt sen som vanligt. På slutet fick jag reda på att Hallands landsting fått för sig att sparka min psykolog, så jag skulle inte få komma dit mera. Nästa vecka är hon ledig, och sedan kommer hon förmodligen inte få komma dit mer. Det var inte så bra. Jag vet inte exakt hur jag ska göra nu, men jag kanske ska ringa henne och höra om hon har möjlighet att remittera till Göteborg lika väl nu, för dit kan jag i varje fall komma, och kommer förmodligen flytta också, och om man möjligen kunde träffa henne ändå vid något tillfälle.

Sedan gick jag hem och sov några timmar, och lyckades framgångsrikt att undvika att plugga idag med. Även fast jag ligger hur långt efter med kurslitteraturen som helst. På kvällen fick jag äntligen skrivet i alla fall i stora drag det där Viktigaste som jag tänkt att jag måste skriva till E. Hon har inte svarat, men det var i alla fall lite skönt att få säga det.

Nu borde jag sova igen.

Lite final words/wording (heter det så?) om prostitution.

Jag fick till slut ihop min hemtenta där jag skrev bl a om det är moraliskt fel (fokuserat på enskilda fall) med prostitution, och jag kom fram till att jag för min del inte vet vad jag tycker att man ska säga om det egentligen. Pliktetiken kan säga att det är fel, om sex på ett sätt eller ett annat är ‘heligt’, och utilitarismen säger (förstås, för den som har koll på den) att det är fel om det leder till större totalt lidande än njutning, vilket man nog lätt kan hävda att det ofta gör. Regelutilitarismen handlar om att följa den regel som allmänt tillämpad skulle ge största möjliga nytta (lycka), och den verkar därmed förbjuda köp och försäljning av sex. Men jag är ju varken renodlad utilitarist eller pliktetiker, och jag tycker argumenten i detta fallet är lite vaga och konstiga. Det hittar man förstås aldrig i den klassiska utilitarismen, men man vill ju nästan ha ett argument för att det alltid är moraliskt fel. Ett vattentätt sådant kanske ändå inte finns (om man inte går med på att sex är något för alla så heligt att man inte bör sälja det, utan vidare argumentation, sådana övertygelser kan man förstås ha), så det kanske är möjligt att tänka sig enstaka fall där det egentligen kan vara moraliskt tillåtet med köp och säljande av sexuella tjänster.

Det är så nyliberaler, libertarianer och tillmälen man kan tänka sig för sådana som använder sig av Nozicks formulering av rättighetsetiken tänker. Och förmodligen resonerar många hobbymoralister som vill framstå som chosefria så också. Man har ett eget ansvar för sina handlingar, och en fri överenskommelse mellan två vuxna människor kan aldrig vara fel (utan att tänka så hemskt mycket på om ett val att sälja (eller köpa) sex verkligen är fritt). Frågan är däremot om det som den hedonistiska utilitarismen menar blir fel om det skulle innebära lidande. Att orsaka en annan lidande (även om den verkar ställa upp på det) verkar från flera perspektiv (även det pliktetiska resonemanget om att man ska undvika att skada) högst moraliskt tveksamt, alltså verkar det väldigt tveksamt att köpa sex, men är det moraliskt fel att göra något som man kanske tror känns okej, men som visar sig få en att lida? Gör man något moraliskt fel när man börjar ta droger, börjar med cigaretter eller snus, eller kanske provar en ny smärtstillande medicin som visar sig ge bestående skador på nervsystemet? Det kanske är svårt att gå med på ett sådant resonemang, vilket gör sexförsäljning moraliskt tillåtet. Vilket samtidigt gör det ganska inkonsekvent att det skulle vara moraliskt fel att köpa sex, så försäljning av sex skulle kunna vara moraliskt fel för att man ger andra möjlighet att handla moraliskt fel?

I de fall där man tänker sig att ingen, varken köpare (även om de borde) eller säljare, lider av prostitutionen (frågan är om det alls förekommer, men därom strida de oerfarna. Tänk er en riktigt kallhamrad person, kanske två psykopater som köpslår om sex) skulle man möjligen kunna säga att nej, det är inget moraliskt fel med det, det är helt tillåtet. Den stora dubbelmoralen här verkar vara att det verkar helt okej enligt allmän moralkonsensus att ta emot och ge pengar för att ha sex, sålänge det spelas in med kamera och görs tillgängligt på den kära marknaden, däremot om man har sex i hemlighet någonstans och ger och tar emot pengar för det så är det plötsligt moraliskt fel. Det är ju ganska intressant. Är det moraliskt fel sålänge det inte bidrar till allmännyttan? Dubbelmoral har visserligen sagts vara bra, om den ena inte fungerar kan man använda den andra, men det känns ju som motsägelser man ändå helst vill undvika.

Fast även om man inte av princip tycker att det är moraliskt fel är det fortfarande en annan fråga än den om prostitution bör förekomma i samhället, eller hur man ska lagstifta om det. Och om det ses som moraliskt fel, är det också för det mesta en annan fråga än den om vem eller om någon är klandervärd eller ej. Det är just en väldigt intrassant aspekt av frågan, enligt en äldre, konservativ moralsyn skulle prostituerade vara klandervärda, eftersom de bryter mot en moralisk plikt (pliktetik återigen), medan (den idag inte längre så fruktansvärt radikala) utilitarismen skiljer på frågan om klandervärde och moraliskt rätt eller fel. Det är också något som verkar hemskt fel; om det som gör prostitution moraliskt fel är att den prostituerade (i första hand, förutom kvinnosynen man kan säga att det bidrar till, med tanke på vilka som oftast köper sex av vilka, men det är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här) lider av det, är det väl ganska tokigt att klandra den prostituerade? Det verkar helt tokigt, men verkar trots allt förekomma fortfarande. En prostituterad är per definition inte vare sig en bättre eller sämre människa än någon annan av oss, skulle jag hellre vilja hävda. Det känns väldigt viktigt, tycker jag, också att verkligen bemöta alla människor med den grundläggande respekten, sålänge de inte avsiktligt skadat någon. En sexköpare, eller torsk, kanske, som de flesta tycker, har gjort sig mer förtjänt av klader, men man kanske inte heller bara bör klandra dem. Frågan är ju om de inte helst borde få hjälp att ändra sitt beteende.

The killer argument till varför man bör förhindra en prostitutionsmarknad ligger heller inte i ovanstående diskussion, och det var det jag egentligen tänkte komma in på, eftersom det kändes viktigt att ta upp nu när jag faktiskt sagt ‘a’ också. Vår lärare kom behändigt in på frågan ett par gånger under föreläsningar efter tentan. Ovanstående betraktar bara enskilda individer och enskilda handlingar, och då kanske det inte är vattentätt att säga att det alltid måste vara moraliskt fel. Däremot handlar frågan om ifall man bör försöka motverka (även juridiskt) prostitution snarare om vad en tillåtande attityd till det skulle ha för effekter på samhället. Att det finns en prostitutionsmarknad verkar (om man inte är lite skogstokig) lätt medföra många väldigt dåliga konsekvenser för samhället, framförallt för den stora massan av prostituerade som för det mesta mår dåligt av det, och personer som riskerar tvingas välja det, den allmänna attityden till sexualitet som vilken tjänst som helst, och en kanske i högre grad objektifiernade kvinnosyn. Lyfter man resonerandet från individnivå till kollektiv, och från partikulär nivå till universell, blir det inte så svårt att hävda att prostitution är dåligt och bör motverkas i allmänhet, eller om man ser så på moral, moraliskt fel.

Till sist har jag ett länktips som jag tror jag fick lite i samband med den här diskussionen, av en kompis. Det är en prostituerad tjej som själv skriver om sin egen upplevelse av fenomenet, och sådant borde ju vara ganska relevant om man är intresserad av frågan. Det finns lite andra sådana jag hört om innan som ibland företräder en mer tokigt liberal syn på det hela, men nu väljer jag denna länk som kanske kan sägas belysa nackdelarna bättre: down the rabbithole. Det är i alla fall en blogg jag själv tycker verkar intressant att läsa.

lite snällare.

Jag är inte så grinig alls längre, för tillfället, så här får ni dagens länk istället:

tryck här.

Det är lite som i en debatt jag minns att jag på något sätt deltog i. Där var det någon som tyckte att det var väldigt orättvist och dumt av Sverige att lägga folkomrösntningen om kärnkraft efter Tjernobylkatastrofen, det påverkade ju resultatet onödigt, tyckte han. (Hint: Tjernobyl -86, folkomröstning om kärnkraft -80 (redan, kollade upp det nu, men trodde det var -81 eller -82)). Sådana debattmotståndare är jätteroliga att ha.

Förresten var T med i TV häromsistens angående bojkott av OS. Det var coolt, nu har han varit i samma rum som Jan Myrdal. Som i debatten tydligen gjorde sig tämligen impopulär.

Gnäll.. del ett.

Ikväll har jag varit grinig och fientlig, så egentligen har jag något att skriva om, men samtidigt har jag inte haft lust till det just på grund av det jag haft att skriva om. Men jag är i alla fall det, och det beror mest på att jag på olika sätt känt mig utanför och ensam på sistone. Mer om varför senare, kanske, men sedan har jag rätt mycket annat att fundera på, och en absurd arbetsbelastning i skolan. Jag kan inte komma ihåg att jag direkt känt det så ihärdigt stressande att plugga någon gång innan…

Jag har väl varit i flera situationer på sistone där jag umgåtts i grupp, men liksom inte fått ut något av det, inte lyckats att vara där och bli delaktig och sedd. Jag har ändå varit välkommen, och det är ju i alla fall roligt, för det har jag inte lyckats känna mig förr, men av någon anledning känner jag liksm någon sorts förväntan på mig, tror jag att det är, som jag menar faktiskt finns där i de andras beteende och signaler, subtilt, som får mig att känna mig obekväm vilket gör att jag rent konkret får svårt att fungera med de andra. Och hur ska man liksom kunna lära känna någon när man känner så? Det är så frustrerande, och jag blir besviken och arg på andra. (Även fast de inte avsiktligt försöker skada, jag vet. Men känner gör man ju i vilket fall.) Är det inte i grupp, så kan det vara att jag lycks umgås men inte helt känner mig sedd som mig själv. Det förstör också så mycket.

H menar att mycket av det att känna sig utesluten eller till och med illa omtyckt (inte det jag pratar om nu, men det händer) kan ligga hos mig själv. Hon kan delvis ha rätt i det, ändå, men det är ändå så svårt att omsätta i praktik, så jag är lite skeptisk ibland åtminstone.

Sedan kom jag att tänka på en annan enormt störande sak, och det är när man försökt ta mod till sig och förrklara bekymmer man har till folk, och de envist och avsiktligt, som någon sorts hobbyvariant av kognitiv beteendeterapi, bortförklarar det jag ser som problemens orsaker med andra förklaringar som är mer bekväma för dem och som inte ger mig rätt i min problemupplevelse, och som t o m ibland inte kan stämma, som liksom förringar och beskär min upplevelse. Det känns så osynliggörande och förminskande. Jag kanske inte har rätt, men man kan väl åtminstone diskutera med mig då, och inte försöka manipulera bort mig? Jag hatar.. kanske är ett starkt ord, men det är något av det värsta jag vet. Usch! Det känns inte särskilt bra när man fått samla mod för att försöka förklara något som verkligen känns plågsamt för en, och som man har svårt att sätta ord på…

Det behöver sålart inte vara orsaken, men det ger en liksom en känsla av att de inte accepterar det man menar om sig själv. Detta är en av anledningarna till att jag liksom inte känt så mycket för att umgås med, och trappat ner rejält på kontakten med en feminist-killkompis (som därtill kanske är småskepisk mot transgrejen, på något sätt, men inte sådär explicit). Annars beror det väl också att jag inte känt riktigt för det på andra sätt, och att han är bortflyttad numera.

Mer gnäll kommer. Kanske drygar jag ut med något mer trivialt däremellan. :)