Gnäll.. del ett.

Ikväll har jag varit grinig och fientlig, så egentligen har jag något att skriva om, men samtidigt har jag inte haft lust till det just på grund av det jag haft att skriva om. Men jag är i alla fall det, och det beror mest på att jag på olika sätt känt mig utanför och ensam på sistone. Mer om varför senare, kanske, men sedan har jag rätt mycket annat att fundera på, och en absurd arbetsbelastning i skolan. Jag kan inte komma ihåg att jag direkt känt det så ihärdigt stressande att plugga någon gång innan…

Jag har väl varit i flera situationer på sistone där jag umgåtts i grupp, men liksom inte fått ut något av det, inte lyckats att vara där och bli delaktig och sedd. Jag har ändå varit välkommen, och det är ju i alla fall roligt, för det har jag inte lyckats känna mig förr, men av någon anledning känner jag liksm någon sorts förväntan på mig, tror jag att det är, som jag menar faktiskt finns där i de andras beteende och signaler, subtilt, som får mig att känna mig obekväm vilket gör att jag rent konkret får svårt att fungera med de andra. Och hur ska man liksom kunna lära känna någon när man känner så? Det är så frustrerande, och jag blir besviken och arg på andra. (Även fast de inte avsiktligt försöker skada, jag vet. Men känner gör man ju i vilket fall.) Är det inte i grupp, så kan det vara att jag lycks umgås men inte helt känner mig sedd som mig själv. Det förstör också så mycket.

H menar att mycket av det att känna sig utesluten eller till och med illa omtyckt (inte det jag pratar om nu, men det händer) kan ligga hos mig själv. Hon kan delvis ha rätt i det, ändå, men det är ändå så svårt att omsätta i praktik, så jag är lite skeptisk ibland åtminstone.

Sedan kom jag att tänka på en annan enormt störande sak, och det är när man försökt ta mod till sig och förrklara bekymmer man har till folk, och de envist och avsiktligt, som någon sorts hobbyvariant av kognitiv beteendeterapi, bortförklarar det jag ser som problemens orsaker med andra förklaringar som är mer bekväma för dem och som inte ger mig rätt i min problemupplevelse, och som t o m ibland inte kan stämma, som liksom förringar och beskär min upplevelse. Det känns så osynliggörande och förminskande. Jag kanske inte har rätt, men man kan väl åtminstone diskutera med mig då, och inte försöka manipulera bort mig? Jag hatar.. kanske är ett starkt ord, men det är något av det värsta jag vet. Usch! Det känns inte särskilt bra när man fått samla mod för att försöka förklara något som verkligen känns plågsamt för en, och som man har svårt att sätta ord på…

Det behöver sålart inte vara orsaken, men det ger en liksom en känsla av att de inte accepterar det man menar om sig själv. Detta är en av anledningarna till att jag liksom inte känt så mycket för att umgås med, och trappat ner rejält på kontakten med en feminist-killkompis (som därtill kanske är småskepisk mot transgrejen, på något sätt, men inte sådär explicit). Annars beror det väl också att jag inte känt riktigt för det på andra sätt, och att han är bortflyttad numera.

Mer gnäll kommer. Kanske drygar jag ut med något mer trivialt däremellan. :)