Sitter och känner mig sällskapssjuk, enormt, och närhertssjuk egentligen också, så den som förväntar sig (det kanske är naivt att göra på den här bloggen?) ett intellektuellt djupt inlägg gör nog det förgäves, för jag känner mer för känslomässigt uttryck och reflektion, eller vad man skall kalla det.

Det är ett klassiskt problem (som Flight of the Concords skrivit om på sin nyhetssida jag läste nyligen, de hade hamnat i ett moment 22, som de beskrev det, att när de hade tid att uppdatera nyhetssidan så hände det inget som de kunde skriva om, respektive när det hände saker så hade de inte tid att skriva) att man inte har tid eller lust att skriva om saker som man velat skriva om egentligen, när de väl händer. Det känns som att det känslomässigt förändras eller händer massa saker i mitt liv just nu, men jag känner liksom inte riktigt just nu för att skriva om dom, och får liksom inte tid till det. Har väl inte helt lust att skriva, samtidigt som det känns såpass viktigt att jag egentligen vill att det skall vara med. Jag ska försöka uppdatera detta efterhand.

Jag sitter här och längtar väl riktigt mycket efter någon att vara med, efter vänner kanske på ett sätt, men just nu efter någon att krama och hålla om och vara nära. Att tycka om och få krama och pussa och visa sin kärlek. Det behöver inte vara ett allvarligt förhållande kanske, inte mig emot det heller tror jag, men eftersom jag är lite osäker så kanske det är lättare med någon kramkompis. Eller bara någon att älska helt enkelt. Vad som helst (eller alltså..), bara någon (tjej (helst)) jag tycker om som jag får vara nära!

I lördags var jag på demonstration (mot FRA-lagen) och skulle möta A med sällskap i form av kompisar där. Jag var lite nervös inför den sociala situationen, och dels på grund av det, dels på grund av att jag sover så konstigt hann jag inte somna natten innan. Detta gör mej mer nervös inför den sociala interaktionen. Väl där möter jag istället D som jag hade funderat på att tipsa om demon. Jag fick en kram och det var jättemysigt att möta henne (kanske egentligen henom, korrekt betraktat), jag träffade hennes syster och systers flickvän, och de var mysiga allihopa. Fast jag var ganska borta av trötthet, och fick snart bege mig av mot A som kommit.

Inget ont om A och deras kompisar, men jag fick en mycket härligare känsla när jag var i gruppen med D. Det kändes så oerhört bra, jag fick liksom en skön, trivsam grundkänsla som kändes bra. Och jag tycker om D nu. Jag var nervösare inför A-gruppen, där var en kille, visserligen jättegenderfuckare, men ändå, jag känner inte annorlunda inför en ganska killig kille för det. Och A blir likadan i denne L:s sällskap. Så jag blev ganska osocial, ännu mer, när jag var med dom. Lite solbränd blev jag under demon också, som gick bra, och vi fick skrika mycket, det var kanske lite skoj, pinsamt och kanske terapeutisk. Men jag tappade liksom kontakten med D då, och det kändes som hon kanske tyckte jag var jobbig eller något, hon kanske blev besviken över att jag var som jag var sen, när jag var såpass osocial, eller med A i den killiga sfären.

Sedan såg jag inte till henne, och gick tillbaka med A, L, och L. Killen L gick åt ett annat håll, och sen var jag kvar med A och hennes tjejkompis L. Hon var väldigt intresserad av att jag läst filosofi, så mycket att jag nästan blev generad, men glad i alla fall, och jag tyckte hon verkade hur mysig som person som helst. Ville kramas.

Så under den dagen fick jag varma känslor för minst två personer, två (för att tillgodose D:s respekt) människor av honkön. Det är på sätt och vis typiskt mej, om man bortser från att den ena var intergender. Det var inga män i alla fall.

Mer om de känslorna senare.

Kramar till er därute (i cyberrymden?). Nu ska jag kanske gå en liten sväng, om jag orkar, eller bara lägga mig.

(Och åhh.. jag fick en knäpp idé förut.. kan ni inte posta bara en liten kram till mig om ni läser detta? *ser ynklig ut*.. eller posta ngt vad ni vill, om ni vill. skulle vara mysigt. :})

Drömmar I

Jag var i någon slags skolsituation igen, och fick inte komma för sent, hade morgonförberedelser och skulle bli rätt för dagens aktiviteter. Min fröken var där, från högstadiet, och hon var sträng och nervöst orolig att jag skulle göra fel, att jag skulle hitta på något som hon inte skulle vilja att jag skulle göra. Det var viktigt att jag var kille, att jag klädde och gjorde mig rätt, annars riskerade jag att bli tillsagd. Jag hade en grårandig ljus t-shirt med en grå ziptröja utanpå, som visserligen var rätt fint. Visst är det konstigt med kvinnor, som själv fått vara tjejer, som inte låter andra få vara tjejer?

Jag minns inte drömmen mer i detalj än så, men hade den natten till idag. Någonting har det ju att göra, känns det som, med det här att vara kille, och också att känna en yttre press och förväntan. Kanske håller jag på att bli medveten om en sådan inre press? Är det min inre tant som inte vill att jag ska.. som vill att jag ska vara på ett visst sätt.

a lonelyness
eats me up from inside,
och jag längtar, längtar,
efter beröringen av en vän,
det omedelbara och fruktansvärda nära
i att uppleva en annan människa.

Problemet ligger någonstans däri,
att bli berörd, att själv känna sig sedd
och att känna sig verklig.

Jag undrar,
om jag själv någon gång
kommer att bli till.

Tankar en natt…

Jag har, som vanligt, inte gjort något speciellt idag, försökt njuta av friheten i att vara i min egen lägenhet i Halmstad. Men jag har inte så mycket att göra. Jag har diskat, handlat, och suttit länge vid datorn; svarat på några mail på qruiser, letat bakgrunder till min nya eee pc, funderat på om jag ska göra något med den, chattat, surfat. Sagt ifrån lite till min pappa, eller blivit jätteilsk snarare, men inte helt utan anledning.

Vi skulle prata, först häromdagen, men då tyckte han det var för sent och var gnällig; spelar det ingen roll att jag har viktiga saker jag behöver prata om? Saken är väl också den att han kan aldrig när jag känner för att prata, visst brukar det oftast vara på kvällen, men jag ska liksom alltid rätta mig efter honom. Idag skulle vi pratat istället, och han hade klagat innan på att det blev för sent, men jag hade inget hört av honom ännu vid åtta, så då skrev jag ett sms samtidigt som jag gick och handlade. Då ringde han, hade uppenbarligen ringt hem och sagt tidigare att vi skulle pratats efter åtta idag, men då sa jag att jag är tillbaka om kanske en halvtimma. Köpte en sallad att ha till middag på pizzerian, kommer hem, han ringer. Jag säger att jag äter sallad (underförstått: jag kan inte prata (då kallnar det goda varma brödet man får till, nämligen)), och han undrar om vi ska prata. Jag säger att det går om en stund, och han säger att då går det inte. Ridå. Då blir jag arg. Jag hade förberett mig på det, det kräver liksom lite att jag tar mig samman, och det brukar liksom inte ge något ändå, och nu vet jag inte om jag kan prata imorrn. Vi medlade och lugnade ner oss lite sen, men det känns faktiskt som det är bra för mig att jag ändå säger ifrån. Jag tror jag är ganska dålig på det annars.

Nu sitter jag och funderar på om det skulle vara bäst att försöka dygna, eller att gå och lägga sig så fort som möjligt. Jag har överskridit lite grann min normala läggningstid (faktiskt), den är visserligen väldigt sen, men inte fullt såhär sen. Jag antar att jag gör det sämsta möjliga; en kompromiss där jag stannar uppe en stund och sen går och lägger mig.

Jag vill också egentligen skriva mer och bättre på den här bloggen (och hitta en trevligare design, den här är lite grå och trist, men inte jättedålig), inte bara för att jag är pretentiös, utan för att jag vet att jag kan hitta djupare saker att skriva om, att det känns bra och att det känns som att det liksom hjälper en. Och så borde jag kanske skriva kortare inlägg om mer fokuserade ämnen. Men jag är varken särskilt fokuserad eller djup den här perioden tror jag.

Jag funderar mycket på dagarna, och en sak jag funderar på är väl hur livet och verkligheten kommit att kännas så dels tomt och dels overkligt. Stundtals är jag väl ganska apatisk och känner inte som att jag bryr mig om mig själv längre, eller mitt liv, eller varför jag skulle sträva någon vart. Det känns ändå liksom hopplöst. Men så vill jag förstås inte skriva, det är väl inte riktigt min inställning nu. Jag vill vidare, jag vill göra något, jag vet inte helt säkert bara vart eller vad.

Så känner jag mig ensam, och tänker mycket på och saknar vissa personer. En viss E till exempel. Jag kan nog inte skriva mer om henne nu. Men många andra också, som J och D och förut L (fast J verkar liksom ha tagit samma emotionella plats som L). Jag hoppas, hoppas och åter hoppas att det verkligen kan bli något mer mellan oss. Det finns viss möjlighet, men jag är också rädd att inte lyckas göra något. Kanske ska fördjupa mig i det (uppmanar mig själv) i ett annat inlägg; relationer, ensamhet, att inte lyckas, mina käraste och käraste vänner, förälskelser, attraktion. Bara relationerna ovan berör alla de ämnena, det finns förmodligen en del att skriva av sig om det.

Drömmar gillar jag ju förresten att skriva om. Jag drömde inatt om något sammanhang där några killar, förmodligen med Lk ifrån kursen i spetsen, inne på något varuhusliknande ställe, i någon sorts källarvåning, kanske skulle föreställa en skola, förmodligen urinerade på det sätt killar brukar på en urinoar. Det gjorde också D, efter en stund, på det sätt killar brukar, fast hon är inte direkt en kille. Det var kanske lite typiskt henne på något sätt, att tränga sig in på manliga domäner, och att ha tränat (för det var någon sorts omklädningsrum tror jag nu), så det var begripligt, samtidigt som jag blev lite obekväm och besvärad. Som jag minns det urinerade jag inte. Däremot skvätte det lite kiss på mig när D urinerade, och jag tyckte det var förvånansvärt ofräscht, men låtsades ganska oberörd bara för att bevisa lojaliteten på något sätt mot tjejer och mot D.

Ni anar inte vad jag drömde inatt…

…eller om vem, snarare. För att inte hålla er på halster mer, tar jag överraskningen och chocken direkt: Jan Myrdal (!). :D

Han kom och föreläste för oss, jag minns inte riktigt vilka ”vi” var, men det kan ha varit några gamla killklasskompisar från högstadiet, vilket jag inte riktigt tror det var, eller, vilket kanske är mer troligt, några klasskompisar, återigen mest killar, från min senaste kurs, eller möjligen gymnasiet. Och deras sällskap gjorde mig lätt besvärad, och jag satt och försökte ta kort på Jan Myrdal, för att bevisa att jag sett honom (vilket förstås var en oerhört fantastisk händelse), och det var hemskt besvärligt och hur jag tryckte på knapparna på kameran så hände det inget, och förtvivlat nog visste jag inte heller om jag försökte trycka på rätt knapp. Myrdal verkade lite besvärad över att bli utsedd till fotografiobjekt, och utstrålade annars faderlighet och manlighet (utan att värdera där). Med oss hade vi nog också någon entusiastisk lärare som var en syntes mellan olika manliga lärare på gymnasiet och på senaste kursen. Hm.

Sedan var vi högt uppe på loft i en gammal byggnad på något sätt, på samma sätt som jag varit högt uppe i fallfärdiga, uråldriga byggnader i andra drömmar, gamla närmast antika hus som ändå kändes spännande och gav en hemtrevlig men farlig känsla. Högt uppe har jag också varit i tidigare drömmar där jag varit högt över vatten, och högt uppe i stora båtar, över vatten som brukar vara farliga i mina drömmar. Drömmar är spännande, och jag kan inte helt låta bli att analysera dem, de som anser sig mest kunniga och upplysta menar ju att det inte kan symbolisera något, t ex kognitivister och materialister, men åtminstone får jag definitivt säga att vissa miljöteman och händelsetyper återkommer i mona drömmar. Och att det är roligt att analysera. Uppe på loftet i denna drömmen försökte vi komma igenom ubåtsluckeliknande låsta dörrar och luckor i golv, ut från föreläsningssalen i något större hus.

Befinner jag mig flydd högt upp i en gammal konstruktion, som hotar att rämna? Det skulle jag ju kunna göra. Frågan är bara då vilket som är den gamla konstruktionen. Och om man inte överanalyserar då.

Därefter vaknade jag, utan tydlig känsla av vad eller direkt ens vem jag egentligen är, eller vill vara. Vilket jag inte gillar, det är mycket lättare att förhålla sig till sig själv när man vet vad man vill, när man känner vem man är och vad man gillar. Och det är så frustrerande när man inte gör det, och därför har jag varit lite småirriterad och frustrerad hela dagen idag.

Min kompis T var förresten för inte så länge sen i samma debattstudio som Myrdal. Och Myrdal är morbror till Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster…

Vem är det han är lik? Hövdingen Majestix i Asterix? Dupond eller Dupont med grått hår? Jan Myrdal? Eller vänta lite..
Jag brukar i alla fall telefonklottra gubbar som ser ut ungefär som honom ibland.