Tankar en natt…

Jag har, som vanligt, inte gjort något speciellt idag, försökt njuta av friheten i att vara i min egen lägenhet i Halmstad. Men jag har inte så mycket att göra. Jag har diskat, handlat, och suttit länge vid datorn; svarat på några mail på qruiser, letat bakgrunder till min nya eee pc, funderat på om jag ska göra något med den, chattat, surfat. Sagt ifrån lite till min pappa, eller blivit jätteilsk snarare, men inte helt utan anledning.

Vi skulle prata, först häromdagen, men då tyckte han det var för sent och var gnällig; spelar det ingen roll att jag har viktiga saker jag behöver prata om? Saken är väl också den att han kan aldrig när jag känner för att prata, visst brukar det oftast vara på kvällen, men jag ska liksom alltid rätta mig efter honom. Idag skulle vi pratat istället, och han hade klagat innan på att det blev för sent, men jag hade inget hört av honom ännu vid åtta, så då skrev jag ett sms samtidigt som jag gick och handlade. Då ringde han, hade uppenbarligen ringt hem och sagt tidigare att vi skulle pratats efter åtta idag, men då sa jag att jag är tillbaka om kanske en halvtimma. Köpte en sallad att ha till middag på pizzerian, kommer hem, han ringer. Jag säger att jag äter sallad (underförstått: jag kan inte prata (då kallnar det goda varma brödet man får till, nämligen)), och han undrar om vi ska prata. Jag säger att det går om en stund, och han säger att då går det inte. Ridå. Då blir jag arg. Jag hade förberett mig på det, det kräver liksom lite att jag tar mig samman, och det brukar liksom inte ge något ändå, och nu vet jag inte om jag kan prata imorrn. Vi medlade och lugnade ner oss lite sen, men det känns faktiskt som det är bra för mig att jag ändå säger ifrån. Jag tror jag är ganska dålig på det annars.

Nu sitter jag och funderar på om det skulle vara bäst att försöka dygna, eller att gå och lägga sig så fort som möjligt. Jag har överskridit lite grann min normala läggningstid (faktiskt), den är visserligen väldigt sen, men inte fullt såhär sen. Jag antar att jag gör det sämsta möjliga; en kompromiss där jag stannar uppe en stund och sen går och lägger mig.

Jag vill också egentligen skriva mer och bättre på den här bloggen (och hitta en trevligare design, den här är lite grå och trist, men inte jättedålig), inte bara för att jag är pretentiös, utan för att jag vet att jag kan hitta djupare saker att skriva om, att det känns bra och att det känns som att det liksom hjälper en. Och så borde jag kanske skriva kortare inlägg om mer fokuserade ämnen. Men jag är varken särskilt fokuserad eller djup den här perioden tror jag.

Jag funderar mycket på dagarna, och en sak jag funderar på är väl hur livet och verkligheten kommit att kännas så dels tomt och dels overkligt. Stundtals är jag väl ganska apatisk och känner inte som att jag bryr mig om mig själv längre, eller mitt liv, eller varför jag skulle sträva någon vart. Det känns ändå liksom hopplöst. Men så vill jag förstås inte skriva, det är väl inte riktigt min inställning nu. Jag vill vidare, jag vill göra något, jag vet inte helt säkert bara vart eller vad.

Så känner jag mig ensam, och tänker mycket på och saknar vissa personer. En viss E till exempel. Jag kan nog inte skriva mer om henne nu. Men många andra också, som J och D och förut L (fast J verkar liksom ha tagit samma emotionella plats som L). Jag hoppas, hoppas och åter hoppas att det verkligen kan bli något mer mellan oss. Det finns viss möjlighet, men jag är också rädd att inte lyckas göra något. Kanske ska fördjupa mig i det (uppmanar mig själv) i ett annat inlägg; relationer, ensamhet, att inte lyckas, mina käraste och käraste vänner, förälskelser, attraktion. Bara relationerna ovan berör alla de ämnena, det finns förmodligen en del att skriva av sig om det.

Drömmar gillar jag ju förresten att skriva om. Jag drömde inatt om något sammanhang där några killar, förmodligen med Lk ifrån kursen i spetsen, inne på något varuhusliknande ställe, i någon sorts källarvåning, kanske skulle föreställa en skola, förmodligen urinerade på det sätt killar brukar på en urinoar. Det gjorde också D, efter en stund, på det sätt killar brukar, fast hon är inte direkt en kille. Det var kanske lite typiskt henne på något sätt, att tränga sig in på manliga domäner, och att ha tränat (för det var någon sorts omklädningsrum tror jag nu), så det var begripligt, samtidigt som jag blev lite obekväm och besvärad. Som jag minns det urinerade jag inte. Däremot skvätte det lite kiss på mig när D urinerade, och jag tyckte det var förvånansvärt ofräscht, men låtsades ganska oberörd bara för att bevisa lojaliteten på något sätt mot tjejer och mot D.