Sitter och känner mig sällskapssjuk, enormt, och närhertssjuk egentligen också, så den som förväntar sig (det kanske är naivt att göra på den här bloggen?) ett intellektuellt djupt inlägg gör nog det förgäves, för jag känner mer för känslomässigt uttryck och reflektion, eller vad man skall kalla det.

Det är ett klassiskt problem (som Flight of the Concords skrivit om på sin nyhetssida jag läste nyligen, de hade hamnat i ett moment 22, som de beskrev det, att när de hade tid att uppdatera nyhetssidan så hände det inget som de kunde skriva om, respektive när det hände saker så hade de inte tid att skriva) att man inte har tid eller lust att skriva om saker som man velat skriva om egentligen, när de väl händer. Det känns som att det känslomässigt förändras eller händer massa saker i mitt liv just nu, men jag känner liksom inte riktigt just nu för att skriva om dom, och får liksom inte tid till det. Har väl inte helt lust att skriva, samtidigt som det känns såpass viktigt att jag egentligen vill att det skall vara med. Jag ska försöka uppdatera detta efterhand.

Jag sitter här och längtar väl riktigt mycket efter någon att vara med, efter vänner kanske på ett sätt, men just nu efter någon att krama och hålla om och vara nära. Att tycka om och få krama och pussa och visa sin kärlek. Det behöver inte vara ett allvarligt förhållande kanske, inte mig emot det heller tror jag, men eftersom jag är lite osäker så kanske det är lättare med någon kramkompis. Eller bara någon att älska helt enkelt. Vad som helst (eller alltså..), bara någon (tjej (helst)) jag tycker om som jag får vara nära!

I lördags var jag på demonstration (mot FRA-lagen) och skulle möta A med sällskap i form av kompisar där. Jag var lite nervös inför den sociala situationen, och dels på grund av det, dels på grund av att jag sover så konstigt hann jag inte somna natten innan. Detta gör mej mer nervös inför den sociala interaktionen. Väl där möter jag istället D som jag hade funderat på att tipsa om demon. Jag fick en kram och det var jättemysigt att möta henne (kanske egentligen henom, korrekt betraktat), jag träffade hennes syster och systers flickvän, och de var mysiga allihopa. Fast jag var ganska borta av trötthet, och fick snart bege mig av mot A som kommit.

Inget ont om A och deras kompisar, men jag fick en mycket härligare känsla när jag var i gruppen med D. Det kändes så oerhört bra, jag fick liksom en skön, trivsam grundkänsla som kändes bra. Och jag tycker om D nu. Jag var nervösare inför A-gruppen, där var en kille, visserligen jättegenderfuckare, men ändå, jag känner inte annorlunda inför en ganska killig kille för det. Och A blir likadan i denne L:s sällskap. Så jag blev ganska osocial, ännu mer, när jag var med dom. Lite solbränd blev jag under demon också, som gick bra, och vi fick skrika mycket, det var kanske lite skoj, pinsamt och kanske terapeutisk. Men jag tappade liksom kontakten med D då, och det kändes som hon kanske tyckte jag var jobbig eller något, hon kanske blev besviken över att jag var som jag var sen, när jag var såpass osocial, eller med A i den killiga sfären.

Sedan såg jag inte till henne, och gick tillbaka med A, L, och L. Killen L gick åt ett annat håll, och sen var jag kvar med A och hennes tjejkompis L. Hon var väldigt intresserad av att jag läst filosofi, så mycket att jag nästan blev generad, men glad i alla fall, och jag tyckte hon verkade hur mysig som person som helst. Ville kramas.

Så under den dagen fick jag varma känslor för minst två personer, två (för att tillgodose D:s respekt) människor av honkön. Det är på sätt och vis typiskt mej, om man bortser från att den ena var intergender. Det var inga män i alla fall.

Mer om de känslorna senare.

Kramar till er därute (i cyberrymden?). Nu ska jag kanske gå en liten sväng, om jag orkar, eller bara lägga mig.

(Och åhh.. jag fick en knäpp idé förut.. kan ni inte posta bara en liten kram till mig om ni läser detta? *ser ynklig ut*.. eller posta ngt vad ni vill, om ni vill. skulle vara mysigt. :})