Dröm och fiktion

Nu känner jag mest av allt för att faktiskt vara tjej, och inget annat. (Jag vet visserligen inte om jag förklarat det på bloggen, men jag brukar tveka och vara osäker på vad jag är, och perioder av säkerhet brukar avlösas av osäkerhet, så jag har mest känt som att jag inte vet än. Så känns det inte just nu).

Inatt drömde jag att jag var i min egna lägenhet, och hade någon kompis där (kanske E från B, eller någon killkompis) som satt vid min dator och krävde uppmärksamhet. Då kom också en liten ung flicka, min barndomskompis lillasyster M:e, som var liten och behövande. Jag kunde inte ge henne tillräckligt med uppmärksamhet och var liksom lite frånvarande mot henne, kände mej kanske till och med arrogant. Jag försökte nog vara snäll, men gav henne kanske inte tillräckligt av det hon behövde. Det kändes fel. (Kanske kom jag att tänka på den fenomenologiska upplevelsen av små flickor tack vare att jag mötte en ung ingift släkting igår.) När jag vaknade igen visste jag väl att det kändes fel att behandla henne så, jag skulle vilja ta hand om henne. Hur man kan tolka drömmen behöver jag nog inte ens kommentera. :)

Idag har jag varit och sett Iron man med T, eller ”järnmannen” som han oftare säger. Det var förstås inte riktigt min typ av film så sett, det var en såndär jag känner mej ganska avog till, genom att det ändå är en så killig genre. Men folk tycker att man inte ska vara emot saker bara för det och kan gilla vad som helst oavsett och bla bla bla. Fast det är faktiskt ibland så för mig, det känns obehagligt att för mycket gå emot sitt identitetsuttryck och att liksom förknippas med för manliga saker, oavsett vad man tycker om dem, blir så problematiskt att det är svårt att känna vad man egentligen känner för dem. Så jag tycker man har all rätt att kategoriskt undvika vissa saker av vilka skäl som helst. I alla fall. Nu har jag och T lite av en tradition att titta på superhjältefilmer, och motsägelsefull som jag är brukar jag ofta vilja försöka ge de där manliga sakerna en chans, bara för att visa att jag minsann inte är så enkelriktad och stereotyp. Och kanske också för att de kan vara lite underhållande.

Det kändes i alla fall som en ”kul grej” att gå på filmen med T, men det kändes ganska konstigt och jag kände mej ganska obekväm med att umgås med honom. Och filmen.. var väl lite underhållande, jag hade roligare när jag på samma sätt såg Transformers (! värt att veta var att de leksakerna var något jag tog aktivt avstånd från som liten) ändå, och innehöll i alla fall vissa element som var helt absurda, könspolitiskt och annat. Det är givet att i en sådan film är könsrollerna mer eller mindre stereotypa (även om T tyckte att huvudpersonen nästan såg ut att ha mascara, det kanske skådisen hade, men vissa ser ju faktiskt bara ut så, så karaktären kanske är född sådan), men scenen där journalisten som kritiserar vapentillverkaren Tony Stark (komiskt passande namn (en slump?) för en superhjälte) för dennes bristande moral eller dubbelmoral alternativt hyckleri omvänds till att följa med sagda chauvinistiska vapentillverkare hem och prova dennes [sätt in valfritt klyschigt dåligt skämt om fallosmetaforer i form av vapen här] i sängen är ju bara ologiskt. Måste hon verkligen ha så sjukt dålig integritet? Skulle hon verkligen ha sex med honom när hon är ideologisk motståndare till honom? (Eller var hon inte det kanske? Det är möjligt att hon bara var en våpig journalist.)

Sedan kan man fråga sig, i en värld med atomvapen, varför en grupp terrorister (eller en gerilla) skulle vilja ha Starks fjuttiga Jerichomissil? Varför skulle hela asien annat än sucka åt det när väl åtminstone Ryssland, Indien, Pakistan, Kina, samt kanske Iran och Nordkorea har nog med atomvapen för att spränga jorden (säkert till och med de fem jordklot som vi om vi alla vore genomsnittsamerikaner skulle förbruka i resurser) i bitar så många gånger som någon rimligtvis kan önska?

Pepper måste ju förstås nämnas också. Hon har en uppenbart stereotyp roll av kvinnlig madonna, Starks enda riktiga love interest, i motsats till den våpiga journalisten; hon är omhändertagande, lojal mot huvudrollsinnehavaren men avbryter en kyss dem emellan, empatisk, kvinnlig, söt och jättevacker, osäker på sig själv, och isolerad. Och dom lyckas verkligen på något sätt med henne med mej i alla fall. Hon är så söt och snäll och vacker, och man vill egentligen bara hålla om henne och klappa henne och kyssa och ge tröst (det kanske inte riktigt är själva syftet med madonnorna, men jag fungerade så med henne i alla fall).

Sedan är det ganska roligt att det nu kan komma amerikanska filmer som i alla fall marginellt kan kritisera patriotism och vapenindustri och krig, värt att notera, alltså. Det är möjligt och förväntat när kriget i Iraq till sist blivit kritiserat även i USA (som jag lovat mig själv att börja kalla Förenta Staterna numera), och hade ju knappast kunnat göras åren efter attackerna mot World Trade Center.

(”Där fattas respektlösheten för äldre..” – citat av gubbe i nattradion just nu. Jag tror han negerade en gång för mycket.)

idag

har träffat trevliga okända och välbekanta släktingar
stött på en satanistisk hippiefest
blivit något lite bättre på att känna efter vad jag känner.