Inatt drömde jag märkligt, precis som i förrgår natt. Då drömde jag att jag blev våldtagen, på något sätt (utan att minnas någon specifik händelse eller detalj, bara begreppet), och inatt (natten till onsdag, alltså) drömde jag att jag kämpade mot något abstrakt monstruöst som blev värre och större när man fruktade det. Det växte när man var rädd för det. Det är ju så symboliskt..

Jag tror jag var med min barndomskompis DL, eller någon liknande, välbekant. Vi befann oss kring ett djupt hål ner in i ett berg, brant och djup tillverkad öppning med väg ner, och det var någon sorts utflykt eller liknande som gjorde att vi alla skulle gå ner där. Plötsligt befann vi oss istället i ett hus eller en stor husbil som håller på att sjunka ner i hålet, eller ner i vatten, och i huset, separat med sjunkningen, i miljöer som påminner om min mormor och morfars hem, kommer det in små farliga varelser som lever i vattnet och som vill anfalla oss. Min bror eller mormor kan också vara personen som är där förutom jag. Varelserna liknar krabbor (jag smakade på kräftor häromdan, vilket jag inte brukar äta normalt), gråa och ettriga, som Facehuggers i Alien. Hela scenen påminner mycket om en scen i Half-Life (1), med de där minsta rymdfienderna, och händelsernas princip om den i The Sphere, eller varför inte den där händelsen i grekisk mytologi där hjälten hugger av ett monster huvuden, varpå det växer ut två nya (det monstruösa i omfattning verkade öka lika exponentiellt).

Till slut kommer jag i alla fall på hur man kan bli av med det hemska, att de blir ofarliga och försvarslösa om man inte är rädda för dem. Jag anfaller slår ihjäl face-huggerinkarnationen (det finns då en till oss var, dvs två) glatt med en hammare och blir lättad.

Jag funderar såklart över det symboliska i drömmen och om det symboliserar någon psykisk förändring hos mig. Nu vill jag sova och bege mig av in i mina drömmar igen.

Sexistisk tant i Aftonbladet

Jag läste nedanstående artikel förut och blev lite sur, inte bara för att jag har någon neuros över kvinnor och människor i allmänhet som njuter av sex, utan för att den här experten är så sexistisk, eller heteronormativ för att ta ett klyschigt begrepp i brist på något som beskriver det bättre. Just för tillfället försöker jag må bra utan att nödvändigtvis definiera mitt kön, eftersom jag har tvivel kring det, och istället försöka bara vara och göra som jag känner för, för att bli bättre på att känna efter hur jag egentligen vill vara och hur jag egentligen vill göra, på inrådan av min psykolog, och för att jag är ganska dålig på det och för att det förmodligen skulle göra allt bättre. Jag tror att det är viktigt, men det är svårt, och just nu mår jag inte riktigt bra över det, blir ganska världsfrånvänd, inåtvänd, osocial och lite okänslosam.

Den här artikeln innehöll i alla fall så uppenbart dåliga attityder mot män, och också mot kvinnor, att jag blev ganska sur och kände som att det nog faktiskt är värt att ge uttryck åt sin åsikt om den. Jag är ju faktiskt rent fysiskt man (eller hane, som D kanske skulle uttryckt det), och om jag också på det ringaste sätt identifierar mig som man skulle jag inte vilja att man talar om och behandlar män på det sättet. Jag tycker inte heller om jag är tjej att man ska bemöta män så. Vilken kvinnochauvinism!

Sexperten ifråga lär knappast kunna vara feminist själv, men hon gör generaliserande uttalanden om män på ett sätt som den moderna feminismen inte accepterar om de riktar sig mot kvinnor. Detta är förstås inte enligt samma ideologi okej heller när det görs mot män, men varken journalisterna eller läsarna som kommenterat eller bloggare verkade ha reagerat, så jag tänkte att det blev min moraliska plikt att göra.

När jag formulerat mitt mest retoriskt välformulerade och politiskt mest heta debattinlägg på 25 år och skulle posta det, fick jag till min förtvivlan det informativa felmeddelandet: ”Ett problem har uppstått”, och eftersom man inte kunde gå tillbaka för att rädda texten, och för att de tydligen hade hunnit stänga av kommentarsfunktionen medan jag formulerade mitt retoriskt mest välformulerade och politiskt mest heta debattinlägg på 25 år, hade jag nu tvingats registrera mig på skräpsidan Aftonbladet till ingen nytta. Jag fick ett smärre sammanbrott och kanaliserade min ilska till något jag annars starkt ogillar att göra: skriva om texten ur minnet (andra versionen känns aldrig lika bra som originalet, i kreativa sammanhang, tycker jag) och spara på datorn. Det var därefter som jag upptäckte att de stängt av kommentarerna. Mina möjligheter till att ge uttryck åt min åsikt inskränkte sig nu till att registrera bloggen på en annan skräpsida (förmodar jag, de verkar insyltade med Aftonbladet); bloggportalen (det syns inte vid artikeln annars, nämligen), vilket jag gjorde. Här är då till sist mitt förlorade, arga inlägg:

”Män får ju orgasmer hur lätt som helst”, vilken fördomsfull generalisering! Jag är född man och jag får inte så ofta något som jag skulle kalla orgasm, och jag är rätt säker på att det finns andra män som har sådana problem. Att kvinnor ofta har svårt att få orgasm grundar hon på empirisk forskning, men att män har lätt för det baserar hon på vad hon personligen _tror_. Fast det ingår väl i mannens könsroll att man ska förväntas ha lätt för det, och om man inte har det så är det inget man kan tala om utan att det uppfattas som fånigt. Vad generaliserande, fördomsfullt och sexistiskt!

Men man kanske inte ska vänta sig något annat av en som också säger att ”[kvinnor] är naturromantiker” (av naturen?) och att det ”känns skandinaviskt” att ha sex på ängar, stränder och i skogen (på gräsmattor, badplatser och i busksnår?).

Visst, Aftonbladet är ingen kulturtidskrift direkt (att vara bättre än Expressen är en helt intetsägande merit), men det är ändå skrämmande att ingen annan verkar reagera. Skulle en manlig ingengör eller något liknande uttala sig om att ”kvinnor behöver ju någon som tar kommandot” eller att män ”är ju våldsromantiker, så jag tycker man kan göra det lite hårt” (det ”känns dessutom ariskt”), skulle nog många reagera; många i onödan som ett utslag av moralpanik över omoraliskt sex, men andra med rätta över sexistiska generaliseringar och konsoliderande av könsstereotyper.

(Och ja, jag har faktiskt, även om vissa saker jag skrivit kanske tycks tala emot det, ganska svårt för att själv njuta rent fysiskt av sex. Det behöver vi ju inte gå in på mer nu.)

”Arga lesbianer kämpar emot…

…men slås ner och blir förtryckta:”

BBC News: Lesbos locals loose lesbian appeal

Jag har inte skrivit på länge nu, och har väl helt enkelt inte känt för det, av olika anledningar, sedan har jag varit borta och inte riktigt haft tid heller (låter som jag skyller ifrån mig). Det har förstås hänt lite med mig rent själsligt sen sist, hur bra eller dåligt det är vet jag inte än, jag tycker inte jag mår jättebra just nu, men jag hoppas att jag i alla fall är någonstans i rätt riktning nu, som jag egentligen kanske borde förklara, men jag känner inte riktigt för det just nu, så det får komma när det kommer. Mer kanske hinner hända innan dess.

Detta tänkte jag ändå att jag kunde posta nu, det var typ dagens roligaste nyhet för ett par veckor sen (egentligen skulle jag förstås postat det då). Förutom möjligheten till putslustiga rubriker, är det ganska komiskt att de är så engagerade över frågan, att det skulle besvära dem så mycket, och att de faktiskt tror att man rent praktiskt skulle kunna förhindra användandet av ordet lesbisk… förbjuda i Grekland, möjligen, men.. hjälp.

För att motverka rasisism och minoritetsförtryck och allt möjligt annat finns det någon sorts allmän politisk konsensus (i västerländska liberala demokratier) om att folkgrupper, kulturella minoriteter och liknande geografiska identiteter ska ha speciella (kollektiva) rättigheter och skydd. Tanken är ju god, men jag tycker att det rätt ofta verkar få bisarra negativa konsekvenser, och märk väl att det andas lokalpatriotism, essentialism och nationalistiska tankegångar, som annars ses som suspekta (men som inte i varje enskild del förstås måste vara det). Det här är definitivt inte det första exemplet jag stött på; en konflikt med slagsmål i skolan i Norrland mellan samiska barn och sådana som jag tror såg sig som etniska lappar eller något liknande, som jag hörde om; indianstammar i dagens USA som har fullt egenbestämmande oavsett andra demokratiska institutioner där man har rättigheter inte baserat på om man blir medborgare och betalar skatt, utan baserat på man kan räknas som tillhörig indianstammen. Jag såg ett inslag i en dokumentär där detta i praktiken innebar att en stam (som drev Casino) drev sitt reservat som en liten maffia-stat, och effektivt uteslöt obekväma familjemedlemmar ur stammen, som en kvinna som nu fick bo i ett skjul sedan hon blivit utesluten.

Förresten, indianerna var det verkligen synd om och de behandlades verkligen så sjukt illa under kolonialismen som så många andra ursprungsbefolkningar, men ska man generalisera om dem nu (och det ska man inte egentligen) så verkar det ju mest som att indianer är drägg. Fast sådär är det inte, det som förenar en folkgrupp är aldrig så djupgående att det definierar medlemmarnas egenskaper rakt av, även om samhället påverkar karaktären hos alla människor. Däremot finns det drägg bland indianer, trots de varit förtryckta och man nästan inte vill tänka så.

Flera problem verkar alltså finnas med kulturellt/lokalt baserade rättigheter, etniska eller nationella rättigheter. Vilka grupper ska ha egna sådana rättigheter? Hur långtgående ska de vara? Vilka räknas till en grupp? På så sett verkar nästan den gamla centralistiska politiken ha sina fördelar. Eller i annat fall att väldigt västerländskt, industrialistiska och modernistiska individuella lika rättigheter inte är en så dum idé. Jag vet inte, minoritetsrättigheter kan nog vara bra ändå, och behövs nog på många fler ställen ändå, men samtidigt verkar de medföra problem. Hela grejen med att lägga stor vikt vid ens etniska identitet är väl egentligen lika skum när man gör det för kulturella minoriteter som när man gör det som nationalist, eller missar jag något? Annars är det något jag har missat…