Inatt drömde jag märkligt, precis som i förrgår natt. Då drömde jag att jag blev våldtagen, på något sätt (utan att minnas någon specifik händelse eller detalj, bara begreppet), och inatt (natten till onsdag, alltså) drömde jag att jag kämpade mot något abstrakt monstruöst som blev värre och större när man fruktade det. Det växte när man var rädd för det. Det är ju så symboliskt..

Jag tror jag var med min barndomskompis DL, eller någon liknande, välbekant. Vi befann oss kring ett djupt hål ner in i ett berg, brant och djup tillverkad öppning med väg ner, och det var någon sorts utflykt eller liknande som gjorde att vi alla skulle gå ner där. Plötsligt befann vi oss istället i ett hus eller en stor husbil som håller på att sjunka ner i hålet, eller ner i vatten, och i huset, separat med sjunkningen, i miljöer som påminner om min mormor och morfars hem, kommer det in små farliga varelser som lever i vattnet och som vill anfalla oss. Min bror eller mormor kan också vara personen som är där förutom jag. Varelserna liknar krabbor (jag smakade på kräftor häromdan, vilket jag inte brukar äta normalt), gråa och ettriga, som Facehuggers i Alien. Hela scenen påminner mycket om en scen i Half-Life (1), med de där minsta rymdfienderna, och händelsernas princip om den i The Sphere, eller varför inte den där händelsen i grekisk mytologi där hjälten hugger av ett monster huvuden, varpå det växer ut två nya (det monstruösa i omfattning verkade öka lika exponentiellt).

Till slut kommer jag i alla fall på hur man kan bli av med det hemska, att de blir ofarliga och försvarslösa om man inte är rädda för dem. Jag anfaller slår ihjäl face-huggerinkarnationen (det finns då en till oss var, dvs två) glatt med en hammare och blir lättad.

Jag funderar såklart över det symboliska i drömmen och om det symboliserar någon psykisk förändring hos mig. Nu vill jag sova och bege mig av in i mina drömmar igen.