Att ha sex är lite som att bli bjuden på kaffe. Det är viktigt att säga stopp när man inte vill ha mer.

Eller att sluta hälla när den andre sagt tack.

Förresten så dricker jag inte kaffe.

Allt som krävs är bara lite vamprött läppstift, och vips så ser man ut som Gudrun Schyman på rejvfest.

problemet med att ha en blogg är att det liksom blir så pretantiöst, tillgjort och högtravande. Det här blir liksom inte som min publika dagbok som jag brukade skriva ganska öppenhjärtligt (vilket jag var nöjd över) på qruiser, det blir så lätt så mycket mera pretantiöst och att det skall bevisa något om mig själv. Vid vissa inlägg är väl det okej, men inte när jag vill skriva personligt om mig själv, reflektera, och ventilera mina känslor, lätta mitt hjärta. Vilket jag använde min dagbok till innan, som denna blogg inte avsiktligt, men i praktiken i princip, ersatt. Jag håller mig ganska passiv och frånvarande på qruiser numera med, jag har lite tappat kontakten med ”det”. Det är lite tråkigt, jag vill och kanske kan få en plats där igen. Det återstår att se.

Precis som min qruisernärvaro har gått i stå så är det nog ingen hemlighet att (den annars eminenta och inspirerande) föreningen KIM ganska mycket har gått i stå, för de som är insatta och överhuvud taget känner till den. Det har hänt saker och gjorts saker även på sistone, men den är lite drabbad av en inre härdsmälta som har grott ganska länge, och det är också trist. Jag tror det kommer innebära att vi får omvandla oss på något sätt, det kanske behövs, till och med radikala förändringar, men sålänge vi finns som faktiskt vill ha en bra sådan förening (hur löst sammansatt som helst, varför inte en ”aktionsgrupp” eller vad som helst istället?) och tycker att det behövs finns, hoppas och tror jag att KIM kommer leva vidare.

Se där, det var inte ens det jag tänkt skriva om, och så blev det ett mikroskopiskt brandtal för KIM. Vilket väl i och för sig inte skadar.

”När det brinner i hjärtat får man rök i hjärnan” (eller något liknande) skall någon ha sagt, och jag vet inte om det är något sådant jag har nu. Jag har blivit mer för att få hålla saker för mig själv på senare tid, det kan vara därför bloggen blivit så innehållslöst på det som min dagbok innehöll, också, och jag vill kanske därför inte berätta så mycket om vad som har hänt som har fått igång det här (hela internet ser ju på! Och jag som brukar vara blyg med en person, om jag inte känner denne så väl). Men jag känner mig så sentimental och ångestfylld på samma gång, jättemotiverad till att liksom få börja leva sant, förvirrad över hur jag ska göra det, och frustrerad och nervös samtidigt. Jag längtar så efter att liksom bli sedd och få möta personer, och att få visa mig och visa upp vad jag känner och vad jag tänker och tycker och vill, och att få göra det mot personer som jag verkligen längtar efter att göra. (Personer är i min vokabulär en synonym för människor, som i sin tur i princip är liktydigt med tjejer alt. kvinnor).

Känslan gör mig handlingsmotiverad och villrådig och handlingsförlamad på en gång. Vad ska jag göra, hur ska jag klara det, kan jag verkligen göra såhär, nej, det vågar jag förstås inte. Min vana trogen gör jag inte som jag känner för, jag gör som jag tänkt.

Tja, det finns nog inte så mycket mer att säga om det här nu, tycker jag. Jag återkommer.

(Eller jo, jag längtar så intensivt efter vissa personer, min nya vän J som jag mötte i torsdags och som lämnar landet på obestämd tid i början av nästa vecka, E som inneburit så mycket för mig känslomässigt och som jag saknar ordlöst mycket innerst inne fortfarande, som jag nästan känner att jag måste försöka kontakta trots allt igen – så meningslöst att låta allt bara vara så dåligt och obefintligt (mellan oss), när jag känner för henne som jag gör. Det känns så fel.)