Det är också ganska svårt att förstå hur en förnuftig, känslomässigt balanserad, normal människa kan vilja vara så som det ses att en normal man jättegärna kan vara. I någon mån verkar det ändå, märkligt nog, finnas människor som faktiskt står ut med det och verkar kunna se sig så. Tillvarons mysterier..

(Med brasklapp för att jag själv trots allt på vissa sätt (än så länge) har ganska blandade och splittrade könsuttryck, både frivilligt för att jag inte vill begränsas av en könsroll (vilket i sig kanske bara är en destruktiv skräck, jag kanske skulle vara mycket lyckligare om jag vågade låta mig ”begränsas” på det sättet i viss utsträckning mer än vad jag gör nu), och ofrivilligt för att jag fortfarande är ganska splittrad och osäker i mig själv, alternativt hamnar i situationer där jag antingen känner mig tvungen eller liksom manipuleras in i en självbild som jag egentligen inte trivs med.)