Varseblivande

Mitt under föreläsningen om perceptionsfilosofi avbröt han sig plötsligt och sa ”…vad ledsna ni ser ut!” Publiken lät förvånad och surrade och skrattade lite. Föreläsaren fortsatte: ” Det är läskigt det här med ansiktsuttryck, ibland kommer det fram folk till mig efter föreläsningarna och ser jättearga ut, och så säger de att de tyckte att det var väldigt intressant… jag får hoppas att det är för att ni är koncentrerade.. ”

Sedan fortsatte han att prata, om medvetanden som verkade vandra ut i världen och gnugga sig mot varseblivna objekt, och om demoner som fick en att varsebli katter, fast där inga fanns, kontra att inte varsebli katter, fast där fanns. Och inte minst om röda äpplen.

”Tror du att det är annorlunda att åldras som kvinna?” frågade den erbarmligt tråkige intervjuaren (Skavlan) Kristina Lugn. Så hade han aldrig frågat en manlig intervjuperson, tänkte jag, men sa inget, för jag kände mig osäker på hur killarna jag satt med och smuttade vin och pratade trams med skulle uppfatta det.

Allergi (eller alltid retar det någon)

Många (eller i alla fall flera) gånger har jag som väl de flesta andra fått frågan om jag är allergisk mot något, och eftersom jag enligt min egen kännedom inte är det, har jag förstås måst svara nej. Lite obehagligt med starka parfymer eller tvättmedel liksom andra kemiska lukter, liksom starkt ljus och visst, kanske också starkt ljud, men inte så att jag egentligen är allergisk mot det.

Tills nu. Nu kom jag på vad är allergisk emot. Män. Eller killar för den delen. Okej, det är väl inte heller riktigt allergi i regelrätt mening, men för att vara helt allvarlig; jag mår faktiskt dåligt av att vara med dem. Mer eller mindre, beroende på vem och på omständigheterna och min dagsform, men på något sätt klarar jag liksom inte att hantera det umgänget på ett sätt så att jag trivs och känner mig tillfreds med mig själv. Även fast jag försöker mitt bästa, och kommer fortsätta försöka. Alltså är jag överkänslig mot män.