Sju. Mer än bara sex.

Det sägs att det enda vi har att frukta är fruktan självt. Jag vet inte. Jag tänkte just att rädslan, den där skiträdda rädslan, är en grundläggande, och måste också vara en väldigt universell mänsklig känsla. Om man inte är rädd för att vara rädd, så kanske man inte behöver vara rädd. Om man liksom kan godta och inte bli stressad av att man känner sig rädd, behöver man ju inte bli så förlamad av själva rädslan. Det enda vi inte bör frukta är alltså rädslan. Men det kanske ändå var så det menades på något sätt från början? Och jag är säker på att det finns andra sätt det stämmer väl på. Rädslan för själva rädslan verkar ju vara värd att åtminstone undvika, om inte frukta (fast undviker man också den riskerar det också att leda till rädsla…).

Jag ligger och tänker på att jag alltid blir så rädd när det ringer på dörren, att jag liksom blir instinktivt stressad och ja, om det nu låter konstigt, på något sätt rädd och hotad när det gör det. Det gäller såklart framförallt om någon okänd ringer på, men stressreaktionen dyker också upp, i mildare grad, till och med om det är någon jag känner, som jag vet skall komma. Jag blir liksom chockad när väl dörrklockan ringer, och det är som att, ringsignalen och personen därute, tränger in i min privata lilla trygghet, hotar mig. Samma gäller ibland för telefonsamtal; när någon ringer mitt i natten. Då blir jag först rädd.

Så kommer jag att tänka på en återkommande dröm som jag hade en period för något eller ett par år sedan. Drömmen återkom inte med exakthet, men utspelade sig enligt samma mönster. Jag kunde, och kan kanske fortfarande inte undvika att tänka att drömmen symboliserar något i mitt inre – något som utspelar sig internt i mitt psyke, gestaltat i en verklig händelse. Det undermedvetna, och sånt därnt, ni vet. Jag har den nedskriven i sina olika versioner i bättre detalj på annat ställe, men i sin mest skrämmande urform utspelar den sig i korthet såhär:

Jag är hemma i min lägenhet, eller åtminstone en bostad som mer eller mindre liknar min bostad. Världen utanför är liksom grå, tom och overklig, ett stort grått kallt ensamt vacuum med ett konstigt ljust men liksom inte daglikt sken. I denna versionen bor jag högt uppe i ett kusligt, trist och grått miljonprogramshus, i en smal lägenhet med flera våningar, i en annan bor jag i mitt vanliga lilla lägenhetshus, och världen utanför har som försvunnit, i någon katastrof eller liknande, och allt är bara vida vidder av lerig jord infrusen i sådan där is som liksom kan ligga kvar en bit efter att vintern börjat ge med sig, belyst av en starkt ljus senvintersol.

Tillbaka till den cementbruna miljonprogramskolossen. I just denna drömmen hade också min pappa precis varit på besök, och redan tidigare i drömmen hade jag i lägenheten hemsökts av spöken. Det återupprepade temat kommer dock först efter det. Pappa har alltså gått, och jag är ensam i min lägenhet. Någon knackar på, en krävande, hotfull knackning, och jag känner samma instinktiva rädsla som jag känner när någon ringer på telefonen mitt i natten, eller när det ringer på dörren.

”Vem är det?” frågar jag. Det är tyst, kusligt tyst, personen utanför låtsas som ingenting. ”Jag öppnar inte om du inte talar om vem det är…” säger jag, med viss stressad rädsla i rösten, och en känsla av att den påträngande personen utanför är mycket hotfull, om jag liksom någon gång blivit rädd för att bli våldtagen, så är jag helt säker på att det känns så, för det är liksom precis så hotfull som personen utanför känns (man eller kvinna – symboliskt viktigt, men jag vet inte egentligen. Om än maskulin i känslan jag får av gestalten, så är personen egentligen fortfarande anonym för mig, möjligen svart, svartklädd). Jag försöker oroligt liksom försäkra mig om att dörren är riktigt låst, och utanför är oroväckande tyst. Om jag inget mer hör, hur ska jag då veta när jag kan gå ut, när jag kan komma ut igen? Kommer jag vara instängd i min lägenhet för evigt?

Jag står kvar en stund vid dörren, men, möjligen efter ytterligare märkliga tecken från vad det är som är utanför, går jag ifrån dörren och in i lägenheten. Jag lägger mej i detta fallet på sängen med ryggen vänd ut mot rummet, och tänker liksom att den där gestalten, kanske inte vill mig något ont egentligen, kanske vill mig väl, egentligen. Jag får en stark känsla av att gestalten redan är inne i min lägenhet, fast att dörren var stängd. Personen är redan inne, jag känner det på mig; jag inser det, så är det, så måste det vara. Jag känner en hand – inte en krävande och skrämmande, utan mjuk och vänlig, men kanske för att jag redan är försvarslös; jag är redan ett offer – på min axel. Jag kan inte undvika det längre, jag kan inte undgå det jag är rädd för. Jag vänder mej om. Och vaknar.

Mitt fel är trasigt

”Det måste vara något fel som är trasigt” var en mening i en barnbok jag gillade som liten, och det är i sig en bra mening som jag gillar. Nu verkar jag också ha något fel på ett av mina fel, det kanske rentav är trasigt.

Jag brukar liksom inte lyckas få till en positiv samvaro med män, liksom oavsett vad man gör, även bara när man kanske frågar om klockan eller frågar om priset på något med någon okänd, eller pratar om vad man ”gör” för tillfället – det brukar alltid kännas lite obehagligt och fel och som att de inte gillar en eller som att jag inte riktigt kan uttrycka mig. Ganska jobbigt, därmed gillar jag dem inte (ett av många sätt jag tycker de är besvärliga på, men inte enda anledningen till att jag kan ogilla män), men däremot bekräftar det ju mig samtidigt i min föreställning om mig själv och i min identitet. Jag förstår inte män, alltså är jag ingen. Man, alltså.

Peppar peppar ta i trä, men nu har det faktiskt successivt börjat gå bättre och bättre i de där situationerna med män som alltid brukat gå trögt annars. Jag framstår och får liksom fram och blir förstådd i det jag vill kommunicera oftare, och det kan till och med bli så att det känns roligt och trevligt att umgås på riktigt, som att man får uppskattning som människa på riktigt. Jag kom att tänka på det alldeles nyligen när jag stod ivägen och flyttade mig för en kille här i trappan på biblioteket. Jag visade liksom fram honom, att han kunde gå förbi, och fick ett vänligt leende som jag både förstod, liksom kunde ta emot, och som kändes naturligt.

Lite blyg för män är jag väl fortfarande, vilket jag förstås brukar dölja, men det börjar ju liksom gå mot att jag mer kan vara mig själv, ändå, verkar det. Vad beror nu detta på? Jag vet ärligt talat inte egentligen, förstås. Men jag har av andra anledningar (hemlis!) liksom börjat fokusera mer på hur jag gör och liksom koncentrera mig mer när jag ska interagera med andra, vilket kanske då fått såpass positiva effekter med män? Det låter kanske som jag överanpassar mig, vilket jag gjort innan och som man inte skall göra (om man inte vill ha psykiska problem och lidande), men nu är det mer som att jag medvetet försöker koncentrera mig på dels att lyckas interagera och samtidigt komma fram på ett sätt som jag vill vara, vara mig själv. (Det skall erkännas att jag kompromissar liiiite åtminstone i vissa situationer, främst kanske då jag känner att jag måste för att alls bli ”förstådd”. Eller om någon verkar grymt hotfull.).

Det kanske också har att göra med att jag liksom tröttnade på pappa och hans tjuriga och nedlåtande attityd, och… inte bröt med honom eller skällde ut honom eller tog upp de problemen eller något, men bara satte emot i en av många jobbiga diskussioner och inte slätade över, slutade behandla honom som en femåring som behöver lite förståelse och tyckte att nu får han väl faktiskt börja ta ansvar lite själv för hur han beter sig mot andra (eller åtminstone mig). Han är ju ändå sextio. Och jag har därför inte tänkt ringa honom och be om nåder (sådär underförstått som man gör liksom när man tar kontakt) eller släta över eller säga att jag hade fel eller något, det är faktiskt upp till honom för en gångs skull. Det var några veckor sedan nu, han har inte hört av sig. Sedan har jag ändå ingen lust att umgås med honom för tillfället, så det är väl lika bra det. Hellre slippa en jobbig person genom att vara ovän kanske, än ha det jobbigt och försöka vara vän.

Kopplingen var kanske att jag därmed inte behöver bära på det agg som på något sätt ändå odlas mellan mej och pappa när jag umgås med honom, och ta med mig det när jag möter andra män. Det kanske är det som gör att det går lättare.

Jag är lite skrockfull, och nu förväntar jag mej förstås att jag snart kommer möta världens otrevligaste idiot till man igen. Bara för att jag varit högmodig och vågat säga att det här verkar positivt. Men det får det kanske vara värt.

Familjens kärna

Jag sitter och lyssnar på P3 i radio just nu och inser att det verkar vara läge att påminna mediesverige om att det att leva i ett monogamt, heterosexuellt livslångt förhållande eller äktenskap inte är liktydigt med kärnfamiljen.

Linda Skugge har visst skilt sig, och ska enligt programledare Henrik Torehammar också visst ha varit en av de mest ivriga förespråkarna för kärnfamiljen (va? ehh.. va? Är det något ironiskt skämt jag missar?). Schyman ska visst också ha kommenterat det hela i ett sammanhang som knöt ihop det med just debatten om kärnfamiljen.

Men herregud. Nu är det väl ändå dags att nyktra till lite? Vad är en kärnfamilj? Är alla (gifta) olikkönade monogama stabila par (med barn) kärnfamiljer? Näppeligen. Kärnfamiljen ska så vitt jag vet enligt alla trovärdiga definitioner vara ett samhällsideal under en epok i det moderna samhället, närmare bestämt efterkrigstiens femtiotal. När de överlevande (inte minst amerikanska) soldaterna vände hem och kunde kräva att återta industrijobben som under kriget i stor utsträkning skötts av kvinnorna, blev det av säkert många olika komplicerade anledningar ett ideal i inte minst den vid tiden växande medelklassen att en familj skulle bestå av kanske ett par barn, helst en pojke och en flicka, och en förvärvsarbetande fader som familjens överhuvud (i sig inte något nytt), och en hustru som endast skötte hemmet, barnen och övrig markservice (detta däremot något nytt och gällande kvinnors arbetsliv och självbestämmanderätt ganska reaktionärt, och gällande den ekonomiska situationen egentligen ganska lyxigt, verkar det väl?). Idealet var livskraftigt inte minst i samtidens reklam och media, och i viss mån även i verkligheten också, innan den värsta krigspsykosen lagt sig och kvinnorna kunde kräva att få börja arbeta igen, som de gjort innan kriget.

Kärnfamiljen verkar därmed alltså bestå av några definierande kriterier:

Den befinner sig i modern tid; den tillhör den historiska epok vi kallar modernismen, eller om man så vill; industrialismen.

Den utspelar sig allrahelst under femtiotalet och allrahelst i USA.

Den består av olikkönade föräldrar med barn; helst på ett ungefär ett par barn (till skillnad från tidigare barnrika familjer) och allrahelst en pojke och en flicka.

Fadern är familjens överhuvud och förvärvsarbetar, familjen är faderns och det är fadern som leder familjen.

Modern verkställer faderns vilja och är underordnad sin make; hon sköter hemmet, barnen och köksarbetet i hans ställe.

Den förekommer och blir framförallt möjlig i en under efterkrigstiden växande medelklass.

Givet denna karaktärisering, som jag såvitt jag studerat mig till inte ska vara alltför inkorrekt¸ är det för det första ganska klart att kärnfamiljen inte liksom är något gammalt uråldrigt, traditionellt ideal; under den tidigare industrialismen var de flesta mödrar i urbana familjer lika förvärvsarbetande som männen (som i sig inte var en mycket bättre situation); i det äldre förmoderna (det vill siga förindustriella) samhället såg familjen på flera punkter inte alls likadan ut. Framförallt gjordes gårdsarbetet (hos bondefamiljer som det då oftast var) av både kvinnorna och männen, ingen förvärvsarbetade heller, man bodde oftast flera generationer tillsammans, och inte heller enbart släktmedlemmar tillhörde gården. Dessutom hade man inte sällan (och troligen alltfler ju längre fram i tiden man kommer) rent oborgerligt många barn.

För det andra är det också ganska klart att huruvida Skugge skiljer sig eller inte inte alls per definition verkar ha något att göra med just kärnfamiljens vara eller inte vara. Att leva i en monogam, olikkönad stabil relation med barn är inte per definition att leva i en kärnfamilj, hur mycket än den kristna högern vill få oss att tro det. Hur bra eller dåliga olika komponenter i kärnfamiljsmodellen i sig är är en annan fråga, givetvis är inte alla beståndsdelar till total nackdel, men det är lite svårt att förstå att debattörer idag skulle kunna försvara en modell som per definition är ojämställd, och också ganska svårt att särskilt många familjer verkligen vill beskriva sig som en kärnfamilj, och att de verkligen lever upp till definitionen.

Skilsmässa varken motsäger eller stödjer alltså därmed kärnfamiljen (felet var kanske t ex att Skugges familj inte var tillräckligt av en kärnfamilj…), och framförallt:

Familj är inte liktydigt med kärnfamilj.

Det värsta är väl liksom inte skönhetsidealen i sig, det värsta är liksom att det faktiskt finns sådana tjejer som ser ut så, eller nästan ser ut så, på riktigt..