Mitt fel är trasigt

”Det måste vara något fel som är trasigt” var en mening i en barnbok jag gillade som liten, och det är i sig en bra mening som jag gillar. Nu verkar jag också ha något fel på ett av mina fel, det kanske rentav är trasigt.

Jag brukar liksom inte lyckas få till en positiv samvaro med män, liksom oavsett vad man gör, även bara när man kanske frågar om klockan eller frågar om priset på något med någon okänd, eller pratar om vad man ”gör” för tillfället – det brukar alltid kännas lite obehagligt och fel och som att de inte gillar en eller som att jag inte riktigt kan uttrycka mig. Ganska jobbigt, därmed gillar jag dem inte (ett av många sätt jag tycker de är besvärliga på, men inte enda anledningen till att jag kan ogilla män), men däremot bekräftar det ju mig samtidigt i min föreställning om mig själv och i min identitet. Jag förstår inte män, alltså är jag ingen. Man, alltså.

Peppar peppar ta i trä, men nu har det faktiskt successivt börjat gå bättre och bättre i de där situationerna med män som alltid brukat gå trögt annars. Jag framstår och får liksom fram och blir förstådd i det jag vill kommunicera oftare, och det kan till och med bli så att det känns roligt och trevligt att umgås på riktigt, som att man får uppskattning som människa på riktigt. Jag kom att tänka på det alldeles nyligen när jag stod ivägen och flyttade mig för en kille här i trappan på biblioteket. Jag visade liksom fram honom, att han kunde gå förbi, och fick ett vänligt leende som jag både förstod, liksom kunde ta emot, och som kändes naturligt.

Lite blyg för män är jag väl fortfarande, vilket jag förstås brukar dölja, men det börjar ju liksom gå mot att jag mer kan vara mig själv, ändå, verkar det. Vad beror nu detta på? Jag vet ärligt talat inte egentligen, förstås. Men jag har av andra anledningar (hemlis!) liksom börjat fokusera mer på hur jag gör och liksom koncentrera mig mer när jag ska interagera med andra, vilket kanske då fått såpass positiva effekter med män? Det låter kanske som jag överanpassar mig, vilket jag gjort innan och som man inte skall göra (om man inte vill ha psykiska problem och lidande), men nu är det mer som att jag medvetet försöker koncentrera mig på dels att lyckas interagera och samtidigt komma fram på ett sätt som jag vill vara, vara mig själv. (Det skall erkännas att jag kompromissar liiiite åtminstone i vissa situationer, främst kanske då jag känner att jag måste för att alls bli ”förstådd”. Eller om någon verkar grymt hotfull.).

Det kanske också har att göra med att jag liksom tröttnade på pappa och hans tjuriga och nedlåtande attityd, och… inte bröt med honom eller skällde ut honom eller tog upp de problemen eller något, men bara satte emot i en av många jobbiga diskussioner och inte slätade över, slutade behandla honom som en femåring som behöver lite förståelse och tyckte att nu får han väl faktiskt börja ta ansvar lite själv för hur han beter sig mot andra (eller åtminstone mig). Han är ju ändå sextio. Och jag har därför inte tänkt ringa honom och be om nåder (sådär underförstått som man gör liksom när man tar kontakt) eller släta över eller säga att jag hade fel eller något, det är faktiskt upp till honom för en gångs skull. Det var några veckor sedan nu, han har inte hört av sig. Sedan har jag ändå ingen lust att umgås med honom för tillfället, så det är väl lika bra det. Hellre slippa en jobbig person genom att vara ovän kanske, än ha det jobbigt och försöka vara vän.

Kopplingen var kanske att jag därmed inte behöver bära på det agg som på något sätt ändå odlas mellan mej och pappa när jag umgås med honom, och ta med mig det när jag möter andra män. Det kanske är det som gör att det går lättare.

Jag är lite skrockfull, och nu förväntar jag mej förstås att jag snart kommer möta världens otrevligaste idiot till man igen. Bara för att jag varit högmodig och vågat säga att det här verkar positivt. Men det får det kanske vara värt.