Det sägs att det enda vi har att frukta är fruktan självt. Jag vet inte. Jag tänkte just att rädslan, den där skiträdda rädslan, är en grundläggande, och måste också vara en väldigt universell mänsklig känsla. Om man inte är rädd för att vara rädd, så kanske man inte behöver vara rädd. Om man liksom kan godta och inte bli stressad av att man känner sig rädd, behöver man ju inte bli så förlamad av själva rädslan. Det enda vi inte bör frukta är alltså rädslan. Men det kanske ändå var så det menades på något sätt från början? Och jag är säker på att det finns andra sätt det stämmer väl på. Rädslan för själva rädslan verkar ju vara värd att åtminstone undvika, om inte frukta (fast undviker man också den riskerar det också att leda till rädsla…).
Jag ligger och tänker på att jag alltid blir så rädd när det ringer på dörren, att jag liksom blir instinktivt stressad och ja, om det nu låter konstigt, på något sätt rädd och hotad när det gör det. Det gäller såklart framförallt om någon okänd ringer på, men stressreaktionen dyker också upp, i mildare grad, till och med om det är någon jag känner, som jag vet skall komma. Jag blir liksom chockad när väl dörrklockan ringer, och det är som att, ringsignalen och personen därute, tränger in i min privata lilla trygghet, hotar mig. Samma gäller ibland för telefonsamtal; när någon ringer mitt i natten. Då blir jag först rädd.
Så kommer jag att tänka på en återkommande dröm som jag hade en period för något eller ett par år sedan. Drömmen återkom inte med exakthet, men utspelade sig enligt samma mönster. Jag kunde, och kan kanske fortfarande inte undvika att tänka att drömmen symboliserar något i mitt inre – något som utspelar sig internt i mitt psyke, gestaltat i en verklig händelse. Det undermedvetna, och sånt därnt, ni vet. Jag har den nedskriven i sina olika versioner i bättre detalj på annat ställe, men i sin mest skrämmande urform utspelar den sig i korthet såhär:
Jag är hemma i min lägenhet, eller åtminstone en bostad som mer eller mindre liknar min bostad. Världen utanför är liksom grå, tom och overklig, ett stort grått kallt ensamt vacuum med ett konstigt ljust men liksom inte daglikt sken. I denna versionen bor jag högt uppe i ett kusligt, trist och grått miljonprogramshus, i en smal lägenhet med flera våningar, i en annan bor jag i mitt vanliga lilla lägenhetshus, och världen utanför har som försvunnit, i någon katastrof eller liknande, och allt är bara vida vidder av lerig jord infrusen i sådan där is som liksom kan ligga kvar en bit efter att vintern börjat ge med sig, belyst av en starkt ljus senvintersol.
Tillbaka till den cementbruna miljonprogramskolossen. I just denna drömmen hade också min pappa precis varit på besök, och redan tidigare i drömmen hade jag i lägenheten hemsökts av spöken. Det återupprepade temat kommer dock först efter det. Pappa har alltså gått, och jag är ensam i min lägenhet. Någon knackar på, en krävande, hotfull knackning, och jag känner samma instinktiva rädsla som jag känner när någon ringer på telefonen mitt i natten, eller när det ringer på dörren.
”Vem är det?” frågar jag. Det är tyst, kusligt tyst, personen utanför låtsas som ingenting. ”Jag öppnar inte om du inte talar om vem det är…” säger jag, med viss stressad rädsla i rösten, och en känsla av att den påträngande personen utanför är mycket hotfull, om jag liksom någon gång blivit rädd för att bli våldtagen, så är jag helt säker på att det känns så, för det är liksom precis så hotfull som personen utanför känns (man eller kvinna – symboliskt viktigt, men jag vet inte egentligen. Om än maskulin i känslan jag får av gestalten, så är personen egentligen fortfarande anonym för mig, möjligen svart, svartklädd). Jag försöker oroligt liksom försäkra mig om att dörren är riktigt låst, och utanför är oroväckande tyst. Om jag inget mer hör, hur ska jag då veta när jag kan gå ut, när jag kan komma ut igen? Kommer jag vara instängd i min lägenhet för evigt?
Jag står kvar en stund vid dörren, men, möjligen efter ytterligare märkliga tecken från vad det är som är utanför, går jag ifrån dörren och in i lägenheten. Jag lägger mej i detta fallet på sängen med ryggen vänd ut mot rummet, och tänker liksom att den där gestalten, kanske inte vill mig något ont egentligen, kanske vill mig väl, egentligen. Jag får en stark känsla av att gestalten redan är inne i min lägenhet, fast att dörren var stängd. Personen är redan inne, jag känner det på mig; jag inser det, så är det, så måste det vara. Jag känner en hand – inte en krävande och skrämmande, utan mjuk och vänlig, men kanske för att jag redan är försvarslös; jag är redan ett offer – på min axel. Jag kan inte undvika det längre, jag kan inte undgå det jag är rädd för. Jag vänder mej om. Och vaknar.
