Upp som en sol..

..”och ner som en pannkaka, det är livets melodi, så ta för dig och smaka”, dyker upp i mitt huvud, och jag vet inte var det kommer ifrån, någon låt är det ju, men jag vet inte med vilka. Och usch vilken torr och tråkig och oinspirerande inledning, jag vet ju inte ens om jag gillar citatet, men det dök liksom upp i huvudet. Idag har jag liksom varit lite mer avslagen och avskärmad, tom och olivlig jämfört med igår (rolig information för alla läsare, förmodar jag). För andra gången i rad har jag fått en ganska märklig dröm om intimitet med unga killar, som känns lite främmande och småläskig, och jag undrar vad den betyder. Möjligen innebär det på något sätt att jag liksom reflekterar känslomässigt över och bekantar mig med min, tidigare och nuvarande, känslomässiga upplevelse av att vara kille. Jag ska snart lägga mig och sova, så även om jag tycker att drömmarna varit lite läskiga och äckliga, ska det bli spännande att se vad jag drömmer ikväll.

Vidare fyller visst den brittiska filosofen Mary Wollstonecraft år idag, hon hade varit 250 år om hon fortfarande levt. Det får man ju fira lite ändå. Hurra, hurra, hurra.

Ikväll har jag känt mig social och utåtriktad (och varit detsamma då, det vill säga svarat på mail och skrivit och kontaktat personer jag inte pratat med på länge, via nätet då, förstås). Det är minst tionde gången nu. På bara 25 år. Detta också varav tre gånger minst det senaste halvåret, så jag anar liksom en förändring, kanske rentav en förbättring, på något sätt. Det kändes mysigt och bra.

Man ska inte umgås med snygga människor. De kan få för sig att det är okej att se ut så.

(Fritt modifierat citat. Undrar om jag kommer ha några kompisar kvar efter det här?)

Heterosexualitet är så.. onaturligt på något sätt. Så obalanserat, känns perverst med så olika människor tillsammans, en tjej och en kille liksom. Det är ingen balans.

Inget fel med att vara heterosexuell alltså, så menar jag inte. Jag känner till och med ett par stycken, det märks inte alls på dem mycket, de är nästan som folk är mest. Så, ja, jag tycker ju man kan få vara det med, om man vill. Men visst är det konstigt!

Ville säga
att jag inte kan uttrycka mig,
att jag inte kan kommunicera,
men jag hittade liksom inte ord för det.

”Jag måste formulera min vrede” hade någon klok person skrivit lösryckt någonstans, och jag kommer inte längre ihåg var eller vem det var, men jag har möjligen mina aningar.

Jag måste ha tyckt att det var intressant eller fascinerande formulerat, för det har liksom etsat sig fast och jag har kommit att tänka på de orden ibland, utan att de så mycket har betytt något för mej, bara som något som lät djupt och poetiskt, och vars formulering jag gillade.

Ikväll dök meningen upp igen, men nu kom jag plötsligt på att den betydde något för mig, den hade plötsligt fyllts med en innebörd från mitt liv, och jag förstod den på ett sådant där sätt som man bara kan göra när man själv kan relatera till något, rent känslomässigt, för att man har samma erfarenhet. Vad det handlar om är däremot kanske svårare att implicit beskriva eller förklara, och det är kanske inte det jag vill nu egentligen.