”Jag måste formulera min vrede” hade någon klok person skrivit lösryckt någonstans, och jag kommer inte längre ihåg var eller vem det var, men jag har möjligen mina aningar.

Jag måste ha tyckt att det var intressant eller fascinerande formulerat, för det har liksom etsat sig fast och jag har kommit att tänka på de orden ibland, utan att de så mycket har betytt något för mej, bara som något som lät djupt och poetiskt, och vars formulering jag gillade.

Ikväll dök meningen upp igen, men nu kom jag plötsligt på att den betydde något för mig, den hade plötsligt fyllts med en innebörd från mitt liv, och jag förstod den på ett sådant där sätt som man bara kan göra när man själv kan relatera till något, rent känslomässigt, för att man har samma erfarenhet. Vad det handlar om är däremot kanske svårare att implicit beskriva eller förklara, och det är kanske inte det jag vill nu egentligen.