Jag tycker jättemycket om dig. Men jag kanske inte tycker om mig själv?

—-

Ofta tänker jag nog, på ett oreflekterat plan, att om jag bara är tillräckligt maskulin kommer jag nog ifrån det där med könsbyte. Det är förmodligen dumt..

Människorna jag pratar med, de där som rimligen är lika utanför och annorlunda som jag, som jag försöker lära känna och komma närmare – varför verkar de inte vilja lära känna en? Längtar de inte också efter att få vänner, efter att få vara nära?

Hur kan det ta 26 år att lyckas få en riktig vän? Vad är poängen med att leva annars, utan kontakt med andra människor? Varför är det så svårt?

Betalade relationer

Vad dåligt. Jag sitter och lyssnar på P3, en morgonrutin, och det är det där tråkiga programmet om massa hitlåtar och sånt där, ni vet. Programledaren presenterar en låt av Pet Shop Boys, ”Pay my rent”, med att den handlar om en kille som lever på sin tjejs inkomster. Ja, det är förstås en kille som sjunger, en av djuraffärspojkarna antar jag, men ingenstans nämns könet på den person som betalar hyran. Ska man verkligen förutsätta att det är ett heterosexeullt par när det är Pet shop boys? I och för sig, frågan är väl vilket som är mest udda och queer, en kille som lever på sin killes inkomster, eller en kille som lever på sin tjejs inkomster. Det sista är väl minst lika oortodoxt som det förra, enligt könsnormerna, vilket väl förstås är ganska fånigt, egentligen, såklart.

Efter låten säger programledaren (ni vet, den här medelålders killen i musikprogrammet i P3?) ”ja, en riktig mansgris det där, som lever på sin tjejs inkomst”. Det är inte heller det spontana intrycket man annars får av texten; ”I love you; you pay my rent”. Snarare verkar det i alla fall på något sätt vara en sarkastiskt kritisk reflektion, eller kanske satir över, det att vara ekonomiskt beroende av någon, och visst, att det kanske är lite fult, men också att det blir destruktivt för relationen, och kanske cyniskt. ”I love you; you pay my rent”. Det är i alla fall min tolkning.

Avdelning mindre viktiga inlägg, men det var svårt att låta bli…

Jag har ju skrivit om prostitution tidigare här (med viss kritik från legaliseringsförespråkande bekanta, ska tilläggas; jag gav en ogrundat negativ bild av verkligheten, och det är visst bara så typiskt debatten, menade bekantingen. Men visst, det tyckte jag väl att jag var öppen med; det var inte själva verklighetsbeskrivningen som var välunderbyggd i inlägget, det var de teoretiska resonemangen, som ju också var menat att vara själva fokuset. Jag ger inga garantier för verklighetsbeskrivningens korrekthet), och nu var det också nyligen på nyheterna om sexköpslagen; polisen lägger inte ner mycket resurser på sexköpare, eftersom det är ett brott ”med en straffskala som motsvarar att snatta en chokladkaka i butiken”. Ifall man då verkligen tycker att det är ett prioriterat brott att bekämpa, eller någorlunda allvarligt, är ju straffskalan lite märklig, faktiskt..