Människorna jag pratar med, de där som rimligen är lika utanför och annorlunda som jag, som jag försöker lära känna och komma närmare – varför verkar de inte vilja lära känna en? Längtar de inte också efter att få vänner, efter att få vara nära?
Hur kan det ta 26 år att lyckas få en riktig vän? Vad är poängen med att leva annars, utan kontakt med andra människor? Varför är det så svårt?
Parantes som kunde lagts till till första stycket, men som jag liksom inte riktigt ville ha uppe i själva texten: (Eller är jag så oerhört tråkig som person, i mitt innehåll? Det tror jag faktiskt inte riktigt på, däremot kanske att jag brister i min förmåga..)
De kanske är lika rädda som du?
Jag vet inte, kanske..
Men är jag rädd?
(det här inlägget liksom det sista är så.. privat och sart och sådär att jag nästan funderat på att ta bort det.. men äh.. får väl vara kvar..)
Det finns också kanske i alla fall ett par undantag från det där med att min kontakt med de jag känner är mer eller mindre otillfredsställande..