Jag hatar min granne. Eller i alla fall dennes morgonalarm på mobilen, som surrar (här är lyhört) oftast bara en liten stund efter att jag har gått och lagt mej. Jaja, hånle ni, ett tag hade jag minsann moraliskt uppbyggliga anledningar till att lägga mej så sent på natten – jag nattarbetade (på ett multinationellt hyperkapitalistiskt bolag) och hade faktiskt inte så sällan kommit i säng först vid den här tiden. Det är faktiskt fortfarande lika störande, när man precis ska försöka sova.. ”brrt, brrt, brr”. Grannen trycker på ”snooze” (finns det inget svenskare ord för det, som liksom inte är så konstigt rent grammatiskt? Snoozea? Klockan står på snooze? Min mobil säger något kryptiskt om ”Alarm på snooze i nio minuter”, den meningen liksom skär sig i mitt huvud.. ). En stund går, oftast, och så igen (när jag är på väg att somna): ”brrt, brrt, brrt..”. Grannen går upp, och ytterligare en stund senare smäller det till i ytterdörren.

Ska jag bara skriva det idag? Kul blogg i så fall. Det var ju i alla fall inte tanken; denna gången när jag störde mej på grannens alarm låg jag som vanligt och tänkte på saker jag liksom skulle kunna skriva om här; jag gillar att ligga och fundera och älta saker när jag har gått och lagt mej, får man väl säga antar jag, och känner mej som mest kreativ och idérik just då. Det är också typ bara vid den här tiden på dygnet som jag verkligen är full av idéer att skriva om, och det är därför det så sällan blir något av det; man borde ju sova istället. Särskilt när man kommer i säng så sent som jag. Så har det alltid varit, med allt kreativt, och nästan med allting jag har lust att göra; det kommer på kvällen. Innan dess, kanske det delvis beror på, finns det alltid en massa annat man håller på med, har planerat in, eller bara borde göra.

Ikväll hade jag med hjälp av min alternativa msn-klient upptäckt ett antal personer som uppenbarligen tagit bort mig från min msn-lista. Jag har många, som de som är lite internetsocialiserade använder som uttryck, random kontakter, som jag liksom inte känner mycket eller inte vet när jag har lagt till. De spelar ju inte så stor roll. Men några som jag faktiskt tyckte om och har umgåtts lite med har tagit bort mej från sina listor. Det kändes ju trist.¹

Och sedan grävde jag ner mej lite i mina hundratalet sparade meddelanden på Qruiser, tittade bara i utkorgen kommer jag på nu vid närmare eftertanke, men läste på vilket sätt jag försökte ta kontakt med människor på för bara tre eller ett par år sedan, och tänker på vilken skillnad i sätt, eller att där ändå är någon skillnad.. hoppas jag.. *blir osäker*.. hur jag liksom trots allt verkar ha utvecklats i hur jag förhåller mej till andra. Och det förvånade mig, eller, nej, det gjorde det ju inte, det har jag ju känt på mig, men det blev ändå en bekräftelse på att något har hänt. Och det var på ett positivt sätt, det har inte blivit sämre, jag verkar liksom ha blivit något självsäkrare, även om jag inte är någon hejare på sådana saker nu heller, men jag har någon sorts annan attityd, jag verkar trivas lite bättre med mig själv, och jag är kanske lite mer trygg i mig själv. Med reservation för att jag hatar att lyfta fram positiva saker, för att då kan man ge sig den på att de blir sämre igen, så tyckte jag i alla fall att det var roligt.

(Och allt det här beror i olika utsträckning på vissa viktiga personer och sådär, utan.. ”vilka detta helt enkelt inte hade varit möjligt”. Men nu är det ju inte Oscarsutdelningar och jag tänkte liksom stanna där, tycker att det får räcka för idag, ville bara nämna det för vissa som jag vet läser det här och som förtjänar att veta det. :) Hur stort allmänintresse det finns i det här vet jag inte, men.. någon gång i alla fall hade jag mest tanken om att skriva en personlig blogg, och då blir det ju förstås ämnen som det här.)

¹Ja, jag ska förstås hämnas dem genom att stalka upp dem där jag kan, t ex Qruiser, och fråga hur det är med dem nu, och andra liknande hemska plågsamma frågor..

Ett svart hål av känslor, alla känslor som finns.

(Skit i analysen förresten. Det kommer ju ändå vare sig man vill eller inte.)

Jag skäms, ja, gud, jag skäms. Det känns som att jag har gjort bort mej. Men det var nog bra ändå, det kändes ju bra. Och det var ju konstigt.

Vila nu, analys.. kanske sen.

Grattis Tesla!

Aktiviteten på bloggen ligger nere ganska mycket för tillfället, men via google fick jag ikväll reda på att underskattade elektricitetsgeniet och kvinnofobikern (enligt nyhetsbyrån Stupido) Nikola Tesla fyller år idag (med undantag för att han är död). Med tanke på hur ouppmärksammad den häftige Tesla är i jämförelse med den med inte hälften så omfattande begåvad utstrålning kollegan eller snarare konkurrenten (med denna mening har jag förmodligen åsamkat svensk grammatik oreparerbara skador) samt djurplågaren Edison, och hur just häftig han är (var) är det givetvis värt att uppmärksamma. Så, grattis på födelsedagen Tesla. Hurra, hurra, hurra!

Tillägg: Tesla skulle alltså ha varit 153 år i år om han fortfarande hade levat, en ålder så god som någon. Någonstans vill jag få in den intertextuella ordvitsen ”Ständigt denna Tesla..!” (självklart yttrat av Edison), men jag kommer inte riktigt på ett naturligt sammanhang..