Grattis Sverige!

Jag hörde när jag nyligen vaknat (för en stund sedan (när jag började skriva inlägget, för.. några stunder sedan)) att Jan-Olov får heta Madeleine (också). Äntligen! Grattis Madeleine! (Detta enligt Trollhare med hjälp av Byrån för lika rättigheter, som verkar vara en fin organisation värda att uppmärksammas).

Detta är faktiskt inte bara roligt för Madeleine, som genom sitt idoga arbete med frågan alltså lyckats få till en tolkning av namnlagen som inte längre innebär att det är otillåtet att få eller ta namn som bedöms vara associerade med ett annat (motsatt) kön i förhållande till ens juridiska, eller Trollhare som också varit engagerad i frågan, som väl nu kommer få heta Immanuel, utan för alla människor i Sverige som tycker att det är ganska fånigt att man inte kan få heta namn som enligt Patent och registreringsverket är för associerade med juridiskt motsatt kön (det vill säga, enligt deras senaste definition, bärs av färre än 50 personer av ena könet). Detta gäller förstås specifikt i hög grad de människor som fakiskt får (viss, mer eller mindre) försämrad livskvalitet och mår dåligt över att ha namn de inte kan identifiera sig med, vilket förstås mest borde gälla olika transpersoner.

För den som kanske tycker på ett eller annat sätt att det är bra att man kan uttrycka ett viss könstillhörighet med ett namn (att i en vidare mening att kunna visa detta på något sätt kan ju t ex kännas viktigt för vissa transsexuella, vilket väl kan vara en intressant aspekt om man diskuterar frågan om juridiskt kön), borde ju knappast klangen eller associationen till ett visst kön med ett namn försvinna bara för att det inte längre är myndighetsreglerat. Det hände inte innan sådan reglering fanns, och även om det säkert kommer finnas en del människor som faktiskt byter namn över gängse konventioner, skulle jag inte tro att det händer nu heller.

Jag blev i alla fall personligen glad över att man nu kommit framåt i namnlagsfrågan, jag tyckte det var roligt att höra att det hindret inte finns längre. Förhoppningsvis blir listan som jag har någon sorts hatkärlek till (det är trots allt lite kul med namn som i social mening faktiskt kan sägas vara könsneutrala, men det är inte alla dem och inte enbart sådana som PRV har listat) snart utdaterad, tänkte jag skriva, men jag kan faktiskt redan inte hitta PRV:s lista över könsneutrala förnamn? Har den redan försvunnit, eller letar jag dåligt? Den har tidigare funnits här.

För mej återstår det väl nu bara att faktiskt komma på ett nytt namn jag faktiskt vill ha.. :) Jag har faktiskt ett par andra namn som min omgivning känner mig som och kallar mig förutom mitt juridiska (som jag trots allt tänkt att jag kanske inte ogillar sådär väldigt mycket), men jag har hittills inte lyckats bestämma mej för vad för namn jag faktiskt skulle vilja ha om jag skulle lägga till ett definitivt.

Rösta..

..i kyrkovalet imorgon (eller egentligen, idag, söndag), om du som jag är kanske t ex ateist men för vankelmodig för att gå ur. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, och Öppen kyrka verkar vara bra alternativ. Jag har skrivit två långa utkast till bloggposter om det här där jag tänkte resonera lite kring hur man kan rösta, men eftersom jag blev mer och mer tveksam till hur man egentligen bör rösta kortade jag av mig än mer och tänkte bara uppmana till att rösta.

Jag är från början lite skeptisk till att just riksdagspartier ställer upp i kyrkovalet, om deras perspektiv är så väldigt relevanta i kyrkan, med undantag av Kristdemokraterna kanske, även om det kanske i praktiken inte heller spelar någon roll. Öppen kyrka röstade jag på sist, och de är faktiskt fenomenala för att vara ett helt inomkyrkligt alternativ, mest jämställda, minst diskriminerande och mest öppna bland de grupper som inte är associerade till riksdagspartier. De tar tydligt avstånd från diskriminering på grund av t ex sexuell läggning och kön, och vill att kyrkan ska arbeta humanitärt och vara öppen för alla människor. Ska man ha en allmän kyrka alls, tycker jag ju att det låter bra.

Jag vill väl egentligen nästan ha en helt sekulär kyrka som arbetar humanitärt och socialt i samhället (och här kan man skönja vissa kommunitaristiska böjelser som jag säkert fått genom att läsa sociologi), men det lär ju faktiskt vara ganska svårt att omvandla ett religiöst samfund på det sättet. Med den begränsningen i åtanke är Öppen kyrka, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Svenska kyrkan bra alternativ så långt jag kan se det. Att inte kräva av nyvigda präster att de ska vara beredda att viga samkönade par är vad som kanske gör mig lite fundersam över ÖKA idag, det kanske trots allt är ett rimligt krav utifrån den väg som väl kyrkan egentligen helst borde gå (det är en diskriminering man egentligen inte borde ägna sig åt), samtidigt som det kanske också är att de präster som inte vigts in i detta kanske inte kan tvingas till det. Ingen präst har tydligen skyldighet att viga något par, varför det kanske rent praktiskt blir svårt att genomföra, men det får mig ändå att fundera. (Och egentligen funderar jag på om kyrkan ska vara de som har rätt att förrätta äktenskap, men det är bara rysliga nomineringsgrupper som vill avskaffa det, för att slippa viga homosexuella – och ungefär där inser man väl vilka läskiga personer som faktiskt finns inom kyrkan).

Vill man ha en snabb och riktigt radikal förändring mot en progressiv human kyrka verkar det som att Miljöpartiet är bästa alternativet (även om man kan fråga sig om kravet på att präster ska kunna arbeta med HBT-personer inte mest kanske är en populistisk pappersiger), är man en mer försiktig general verkar Vänsterpartiet eller Öppen kyrka vara huvudalternativen.

Poängen är ändå att om man kan så är det vits att rösta i kyrkovalet, för att minska inflytandet av de ganska mörka krafter av t ex högerkristna och teologiskt konservativa som ändå finns i kyrkan (som aktiehandlar, eller i alla fall tidigare gjort, med vapenaktier). Det kan vara viktigt inte minst med tanke på vilken genomgripande samhällsinstitution kyrkan ändå fortfarande är, och att den inte heller har en oansenlig opinionsbildande effekt i vissa folklager, att försöka förändra den inifrån, till att bli ändå så progressiv som möjligt, för att gynna samhällsutvecklingen.

De olika nomineringsgruppernas program kan du hitta här, lite mer detaljgenomgång av HBT-politk här, och övergripande information om HBT-politken på bloggen letstalkaboutloves huvudsida.

Dagens könsfascist

Malin Wollin tycker att män ska bete sig på ett sätt som hon tänder på, och eftersom hon finner manlig amning avtändande, vill hon hellre leva i könsförtryck än att låta män amma.

Låt oss betrakta delar av resonemanget:
Premiss 1) kvinnor kan (oftast, givet vissa förutsättningar) amma
Premiss 2) män kan (oftast (?), givet vissa förutsättningar som tillräcklig fysisk stimulans) amma
Slutsats: Det är onaturligt för män att amma.

För att inte sparka på en som ligger, och som projicerar traditionella könsroller (framställd för* att producera, framställd för att bistå) på oskyldiga kroppar, och som inte har annat än känslo-argument förutom ovan nämnda (naturligheten, som i allmänhet är ett omvittnat svagt argument) och den vaga gissningen att ”Barn mår inte bättre för att de får suga på pappas bröstvårta”, får man nog säga att just barnens mående kan vara en ganska intressant aspekt av denna fråga.

För att gå rakt på sak så är det så i just vårt västerländska samhälle att män generellt sett är psykologiskt mindre stabila än kvinnor, vilket i sig är sjut tydligt i t ex brottsstatistik, där män allt som oftast är sjukt överrepresenterade. Detta tros av framträdande anknytningsteoretiker inom psykologin (Nancy Chodorow dyker upp i mitt huvud, men jag är inte helt säker på att jag inte är ute och cyklar då) ha sin grund i familjemönster i vår kultur. Medans den unga (nu förenklas det förstås till gällande cispersoner) flickan ofta kan få en tryggare identifiering med sitt primära identifikationsobjekt, mamman, har pojken betydligt oftare en sämre kontakt med den inte sällan antingen fysiskt eller psykiskt frånvarande fadern, och får en otrygg identifiering och en känsligare och labil självbild. Om det ligger åtminstone något uns av sanning i hypotesen i grova drag, och såpass tror jag i alla fall att det gör, borde det knappast vara det sämsta som hänt vare sig pojkbarn, flickebarn eller andra barn, ifall pappor vill försöka skapa såpass nära band till sina barn att de ammar dem. Dock lär det ju förstås inte vara ett måste för att skapa en trygg fader-barnrelation, men det är samtidigt svårt att se någon uppenbar nackdel.

Första gången jag hörde talas om manlig amning var i en (för övrigt fängslande) dokumentär för en kanske åtta år sedan, om livet för några av arbetarna på en större järnvägscentral någonstans i Kina. En av dessa var änkeman, och hade en son på tolv år som vid tillfället skulle skickas iväg och få börja på internatskola. Sonen var ledsen och orolig inför att flytta hemifrån, och pappan försökte lugna honom genom att prata om deras liv tillsammans. ”Minns du när du var liten, och jag ammade dig?”. Efter mammans bortgång hade pappan (för, kanske ömsesidig, tröst, kan man tänka sig) börjat amma sin son, och fortsatt med det ganska länge, sex års ålder om jag verkligen minns rätt. Detta nämndes i alla fall helt utan omsvep, och sedan var det inte mer med det. Jag hade förstås ändå tappat hakan, för jag hade verkligen inte någon aning om att män kunde amma. Men om kinesiska stinsar kan, så kan väl europeiska män också? Eller just det, kineser är väl inte riktigt människor?

Man kan i alla fall undra hur den vad denna helt ogenerade inställning till manlig amning antyder om manlig amning som praktik i dels Kina, dels andra tider och andra samhällen, och inte minst förhistorisk tid. På stenåldern, då man knappast hade råd att låta sig begränsas av könsroller på samma sätt som på 1900-talet, där en sjuk mor och ett svältande barn nog åtminstone några gånger inneburit en situation av nöd.

Dokumentären med den kinesiske ampappan gick redan en tid innan samhällsmagasinet Faktums avsnitt om manlig amning, där bland andra politiker, Paolo Roberto och en sjuksköterska uttryckte kompakt förakt, förlöjligande och skepsis inför den helt naturvidriga idén att en man skulle amma ett barn. Jag tror i alla fall inte att det är något som måste avfärdas så kategoriskt.

Jag säger inte att alla pappor har någon sorts moralisk plikt att amma sina barn, jag säger bara att det är en intressant och kanske undervärderad aktivitet, som kanske kan berika en förälders upplevelse, och kanske också vara till nytta för barnet.

Så, världen, det är bara att välja. Potentiellt trygga pappa-barn-relationer, eller en sexuellt upphetsad Malin Wollin, ett val som väl inte borde vara sådär väldigt svårt, eller?

Noter:
*som i sig antyder en metafysisk skapare, som har en särskild avsikt med kropparna.