Dagens könsfascist
3 september 09
Malin Wollin tycker att män ska bete sig på ett sätt som hon tänder på, och eftersom hon finner manlig amning avtändande, vill hon hellre leva i könsförtryck än att låta män amma.
Låt oss betrakta delar av resonemanget:
Premiss 1) kvinnor kan (oftast, givet vissa förutsättningar) amma
Premiss 2) män kan (oftast (?), givet vissa förutsättningar som tillräcklig fysisk stimulans) amma
Slutsats: Det är onaturligt för män att amma.
För att inte sparka på en som ligger, och som projicerar traditionella könsroller (framställd för* att producera, framställd för att bistå) på oskyldiga kroppar, och som inte har annat än känslo-argument förutom ovan nämnda (naturligheten, som i allmänhet är ett omvittnat svagt argument) och den vaga gissningen att ”Barn mår inte bättre för att de får suga på pappas bröstvårta”, får man nog säga att just barnens mående kan vara en ganska intressant aspekt av denna fråga.
För att gå rakt på sak så är det så i just vårt västerländska samhälle att män generellt sett är psykologiskt mindre stabila än kvinnor, vilket i sig är sjut tydligt i t ex brottsstatistik, där män allt som oftast är sjukt överrepresenterade. Detta tros av framträdande anknytningsteoretiker inom psykologin (Nancy Chodorow dyker upp i mitt huvud, men jag är inte helt säker på att jag inte är ute och cyklar då) ha sin grund i familjemönster i vår kultur. Medans den unga (nu förenklas det förstås till gällande cispersoner) flickan ofta kan få en tryggare identifiering med sitt primära identifikationsobjekt, mamman, har pojken betydligt oftare en sämre kontakt med den inte sällan antingen fysiskt eller psykiskt frånvarande fadern, och får en otrygg identifiering och en känsligare och labil självbild. Om det ligger åtminstone något uns av sanning i hypotesen i grova drag, och såpass tror jag i alla fall att det gör, borde det knappast vara det sämsta som hänt vare sig pojkbarn, flickebarn eller andra barn, ifall pappor vill försöka skapa såpass nära band till sina barn att de ammar dem. Dock lär det ju förstås inte vara ett måste för att skapa en trygg fader-barnrelation, men det är samtidigt svårt att se någon uppenbar nackdel.
Första gången jag hörde talas om manlig amning var i en (för övrigt fängslande) dokumentär för en kanske åtta år sedan, om livet för några av arbetarna på en större järnvägscentral någonstans i Kina. En av dessa var änkeman, och hade en son på tolv år som vid tillfället skulle skickas iväg och få börja på internatskola. Sonen var ledsen och orolig inför att flytta hemifrån, och pappan försökte lugna honom genom att prata om deras liv tillsammans. ”Minns du när du var liten, och jag ammade dig?”. Efter mammans bortgång hade pappan (för, kanske ömsesidig, tröst, kan man tänka sig) börjat amma sin son, och fortsatt med det ganska länge, sex års ålder om jag verkligen minns rätt. Detta nämndes i alla fall helt utan omsvep, och sedan var det inte mer med det. Jag hade förstås ändå tappat hakan, för jag hade verkligen inte någon aning om att män kunde amma. Men om kinesiska stinsar kan, så kan väl europeiska män också? Eller just det, kineser är väl inte riktigt människor?
Man kan i alla fall undra hur den vad denna helt ogenerade inställning till manlig amning antyder om manlig amning som praktik i dels Kina, dels andra tider och andra samhällen, och inte minst förhistorisk tid. På stenåldern, då man knappast hade råd att låta sig begränsas av könsroller på samma sätt som på 1900-talet, där en sjuk mor och ett svältande barn nog åtminstone några gånger inneburit en situation av nöd.
Dokumentären med den kinesiske ampappan gick redan en tid innan samhällsmagasinet Faktums avsnitt om manlig amning, där bland andra politiker, Paolo Roberto och en sjuksköterska uttryckte kompakt förakt, förlöjligande och skepsis inför den helt naturvidriga idén att en man skulle amma ett barn. Jag tror i alla fall inte att det är något som måste avfärdas så kategoriskt.
Jag säger inte att alla pappor har någon sorts moralisk plikt att amma sina barn, jag säger bara att det är en intressant och kanske undervärderad aktivitet, som kanske kan berika en förälders upplevelse, och kanske också vara till nytta för barnet.
Så, världen, det är bara att välja. Potentiellt trygga pappa-barn-relationer, eller en sexuellt upphetsad Malin Wollin, ett val som väl inte borde vara sådär väldigt svårt, eller?
Noter:
*som i sig antyder en metafysisk skapare, som har en särskild avsikt med kropparna.
vem fan är ragnar?
dean: Det undrade jag också, först. Men det här är Ragnar:
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5728095.ab (artikel)
respektive på film:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article5730186.ab
(Jag reagerade faktiskt lite på själva filmen personligen, måste jag säga.. nu har jag aldrig sett en tjej använda en bröstpump, men det kändes lite knepigt och kanske äckligt, kanske hade jag tyckt det när en tjej gjorde det också (ganska troligt faktiskt), och sedan har jag ganska svårt för manskroppar, så.. fast jag vet inte hur min personliga känsla inför det skulle vara relevant i förhållande till vad jag tycker att folk borde få göra.
Troligen är det en vanesak som allt annat, och skulle det då bli okej först när jag har vant mig?)
Hmm… jag läste bara halva inlägget är väl bäst att berätta.
Jag kan förstå ditt tankesätt men samtidigt så börjar hela den här ”pappa-barn” (nästan lite feministiska) grejen att gå lite långt. Jag menar; det ligger i kvinnans natur att kunna amma barnet och det är en mammas sak att göra. Skulle det dock uppstå komplikationer på det området så är det givetvis bra att lösningen finns men för övrigt så tycker jag mest att det är löjligt. Om kvinnan ammar så kan väl pappan rapa barnet då istället, eller vagga det till sömns eller ngt annat trygghets- & närhetsrelaterat. Tjejer har klänning, killar har byxor. Kvinnor ammar, det gör inte män. That’s it.
Josse: Det kan säkert ses som ett feministiskt fenomen beroende på definition av dels fenomenet, dels av vad man menar vad för kriterier som gäller för att något ska räknas som ett feministiskt fenomen. Jag vet inte hur du menar att vad man kallar det spelar för roll; blir det bra av att man kan se det som feministiskt, eller blir det dåligt? Du verkar antyda det senare, men jag ser ingen anledning till varken eller. Jag ser inte heller något som med nödvändighet associerar det till feminism, bara till värderingar om vad människor tillåts göra på grund av kön.
Jag vet inte vad du menar med ”kvinnans natur”. Många kvinnor kann amma sina barn, men inte alla, och många män verkar också kunna göra det. Det verkar också alltså i så fall ligga i mannens natur. Som du ser om du läser mer av mitt inlägg verkar det inte riktigt vara något helt unikt modernt påfund för män att amma barn. Jag vet inte varför pappor då inte skulle kunna få göra det?
Du skriver vidare att det ”är mammans sak att göra”. Varför då, måste jag ju förstås fråga? Sedan skriver du att ”kvinnor ammar, det gör inte män”, vilket ändå uppenbart är fel i sak. Det är visserligen inte så vanligt, men i texten nämner jag tre exempel på män som ammar (respektive planerar att amma), vilket väl ändå gör det uppenbart att även män ammar?
Jag tolkar det som att du lite grann motsätter dig tanken på att män ska få amma, och detta med följande argument 1) du tycker att det är löjligt 2) man brukar inte göra så av tradition (vilket alltså delvis kan ifrågasättas). Jag ser inte vad i detta som egentligen utgör ett hinder?
Absolut tycker jag inte att man varken som pappa (eller egentligen mamma, pappa eller annan närstående person kan förstås hjälpa till) måste amma sina barn, men jag ser inte varför man inte skulle kunna få det. Alla sätt att vara nära sina barn kan förstås utgöra en bra närhetsgrund, även rapningar och kramanden.
Sedan vet jag förstås inte heller exakt hur du menar med ”tjejer” och ”killar”, vilket om man tittar på gränsfallen är väldigt svåravgränsade begrepp, men jag är ju ändå själv biokille (men kanke inte kille rent identitetsmässigt) och har klänning. Olika sorters kläder och olika könsuttryck tycker jag förstås å det starkaste att alla borde få ha oavsett biologisk (och också annan) könstillhörighet. Det är också fel att endast killar har byxor; sedan 1930-talet är byxor en typ av plagg som kan bäras av båda könen i vår del av världen. Killar har visserligen oftast byxor, men shorts och även sarong förekommer, liksom ibland kjolar och klänningar.