Terrorlagstiftning på väg

Bara för att liksom upplysa och sprida kännedomen vidare: regeringen förbereder ett förslag till lagändringar som, om jag förstår det rätt, implementerar EU:s beslut (stött av den borgerliga alliansen och Socialdemokraterna) att utvidga EU:s lagar mot terrorism i svensk lagstiftning. Med tanke på det tidigare stödet och att regeringspartierna lägger fram förslaget, är det förstås högst sannolikt att det godkänns i någon snarlik form.

Förmodligen är det samma lagförslag som Mattias Gardell upplyste om och varnade för på en föreläsning jag var på nyligen. Förslaget kan genom att det kan kriminalisera ”uppmaning till terrorism” (i ett flertal led, om jag säger något till en som sedan föreläser för en annan som sedan pratar med en fjärde som gör något som klassas som terrorism, är alla i kedjan möjliga att räkna som förbrytare) så att säga ”utmana” den svenska grundlagen på punkterna om yttrande- och tryckfrihet. Vad man kallar ‘terrorism’ ger som bekant utrymme till omfattande godtycke, och ett sådant godtycke förstås utrymme till maktmissbruk i samma omfattning.

Varför ha speciella, diffusa lagar som rör terrorism, när det som gör terrorismen till ett hot redan i sig är förbjudet?

(Jag blev uppmärksammad på artikeln och att det var på gång just nu via Sippan. Äras den som äras bör. :) )

Panoptikonen praktiserad

Den i övrigt ganska sympatiske sjuttonhundratalsfilosofen, utilitaristen, och upplysningstänkaren Jeremy Benthams fängelsemodell panoptikonen används ofta inom samhälls-, beteende- och humanvetenskaper (läs: löjligt ofta, på gränsen till tjatigt) som en dystopisk metafor för en tilltagande tendens i det moderna, på optimistiska upplysningsideal, grundade samhället.

Panoptikonen, som i korta drag är en fängelsemodell där fångarna hålls ordningssamma med minsta möjliga maktmedel, genom att de hela tiden är medvetna om att de kan vara sedda (samtidigt som de aldrig kan förutspå ifall de verkligen är det), användes först som en sociologisk metafor av fransmannen Foucault, filosof, historiker och sociolog. Här kan vi se ett uppenbart exempel på principen för panoptikonen i praktiskt arbete. Den helt uppenbara parallellen till panoptikon-problematiken nämns inte i ens några förenklade ordalag.

Att skolelever blir övervakade när de går på toaletten kanske i sig inte kan tyckas som något stort eller alarmerande problem, beroende på vad man har för utgångspunkter, men jag tycker det verkar vara ett i raden av många exempel på en samhällsutveckling som innehåller alltmer av denna typ av ordning genom övervakning. Samhällsmedborgarna ska sköta sig genom att dåligt uppförande omöjliggörs. Exemplen är många från gated communities, till upplysta öppna miljöer i stadsplaneringen, till stämpling av vissa grupper, men inte andra, vid passkontroller, och när blir när man pratar om IT-frågor så.. ska man helt enkelt inte tala om det (FRA kan ju lyssna, dessutom blir ämnet så omfattande). Nyckelfrågan i sammanhanget är om ett samhälle där folk faktiskt beter sig gott, men för att de är tvugna verkligen i sig är ett gott samhälle?

Pessimisten Foucault mot, den mycket försiktige, optimisten Habermas: 1-0.

(Och för er som inte hann se Rapportinslaget (för jag antar att det tas bort efter en tid) handlade det om en malmöitisk skola som infört elektroniska id-brickor som fungerar som nycklar (”nodis”, eller vad säger de i inslaget.. eh, va?) för att besöka toaletten. Vem som besöker toaletten registreras; vandaliseringen av toaletterna som tidigare förekom har upphört (och givetvis har nya möjligheter att trakassera och sätta dit obekväma personer uppkommit), men till vilket pris?)

Idag livebloggar jag direkt från verkligheten (och nej, internet är förstås inte verkligt, det hade ju varit direkt fasansfullt). Jag sitter vid en dator på biblioteket, och en medelålders kvinna gick just förbi och dryftade förklaringar till könsskillnader med en bibliotekarie.

Om jag uppfattade det rätt förklarade hon för bibliotekarien att ”det är därför män är bättre än kvinnor i matte, kvinnorna har inte utsatts för lika mycket testosteron i livmodern, men hade de gjort det så hade de också varit bra på matte”.

Det var ju ett intressant ämne, att konkretisera vad biologisk-psykiska könsskillnader (på ett generellt plan, förstås) skulle bestå i är förstås ganska intressant, samtidigt som det är sällan man hör några välunderbyggda påståenden som det finns konsensus om. Som sagt, finns det alltså en sådan hypotes, det var ju intressant, jag har i varje fall inte hört något om ett samband mellan testosteron och matematisk förmåga (möjligen ”manliga hjärnor” och kanske något i stil med ”analytiskt tänkande”, det skulle ju kunna vara relaterat). Sedan slog det mig; skulle alltså män vara bättre i matte? Är det ens så?

Det kanske inte är helt representativt, och nu blev jag tveksam och känner jag att jag kanske borde kolla upp det bättre, men när det kommer till vanliga könsgrupper så är flickor i grundskolan mer högpresterande i de flesta ämnen i jämförelse med pojkar, t ex i kemi (som sticker ut lite eftersom pojkarna är jämnstarka eller bättre, betygsmässigt, i övriga NV-ämnen, om jag då minns rätt), och om jag minns rätt gäller detta även matte. Men kan det ha varit en av undantagen? Är jag kanske påverkad av att jag i min klass har haft tjejer som varit så grymt ambitiösa i matte?

Dels säger betygen förstås kanske inte så mycket om skillnader i intelligens, dels kanske jag minns fel, och dels säger de förstås inte något om orsakerna till någon sorts skillnad mellan grupperna. Men det är ju samtidigt just det som alltid är problemet med det där med eventuella observerade könsskillnader; det brukar ändå inte gå att sia om vad de beror på.

Jahapp, det blev väl ett halvkasst inlägg det här, om ett lite tröttsamt inlägg. Kanske tar bort det snart igen.

Grattis Sverige!

Jag hörde när jag nyligen vaknat (för en stund sedan (när jag började skriva inlägget, för.. några stunder sedan)) att Jan-Olov får heta Madeleine (också). Äntligen! Grattis Madeleine! (Detta enligt Trollhare med hjälp av Byrån för lika rättigheter, som verkar vara en fin organisation värda att uppmärksammas).

Detta är faktiskt inte bara roligt för Madeleine, som genom sitt idoga arbete med frågan alltså lyckats få till en tolkning av namnlagen som inte längre innebär att det är otillåtet att få eller ta namn som bedöms vara associerade med ett annat (motsatt) kön i förhållande till ens juridiska, eller Trollhare som också varit engagerad i frågan, som väl nu kommer få heta Immanuel, utan för alla människor i Sverige som tycker att det är ganska fånigt att man inte kan få heta namn som enligt Patent och registreringsverket är för associerade med juridiskt motsatt kön (det vill säga, enligt deras senaste definition, bärs av färre än 50 personer av ena könet). Detta gäller förstås specifikt i hög grad de människor som fakiskt får (viss, mer eller mindre) försämrad livskvalitet och mår dåligt över att ha namn de inte kan identifiera sig med, vilket förstås mest borde gälla olika transpersoner.

För den som kanske tycker på ett eller annat sätt att det är bra att man kan uttrycka ett viss könstillhörighet med ett namn (att i en vidare mening att kunna visa detta på något sätt kan ju t ex kännas viktigt för vissa transsexuella, vilket väl kan vara en intressant aspekt om man diskuterar frågan om juridiskt kön), borde ju knappast klangen eller associationen till ett visst kön med ett namn försvinna bara för att det inte längre är myndighetsreglerat. Det hände inte innan sådan reglering fanns, och även om det säkert kommer finnas en del människor som faktiskt byter namn över gängse konventioner, skulle jag inte tro att det händer nu heller.

Jag blev i alla fall personligen glad över att man nu kommit framåt i namnlagsfrågan, jag tyckte det var roligt att höra att det hindret inte finns längre. Förhoppningsvis blir listan som jag har någon sorts hatkärlek till (det är trots allt lite kul med namn som i social mening faktiskt kan sägas vara könsneutrala, men det är inte alla dem och inte enbart sådana som PRV har listat) snart utdaterad, tänkte jag skriva, men jag kan faktiskt redan inte hitta PRV:s lista över könsneutrala förnamn? Har den redan försvunnit, eller letar jag dåligt? Den har tidigare funnits här.

För mej återstår det väl nu bara att faktiskt komma på ett nytt namn jag faktiskt vill ha.. :) Jag har faktiskt ett par andra namn som min omgivning känner mig som och kallar mig förutom mitt juridiska (som jag trots allt tänkt att jag kanske inte ogillar sådär väldigt mycket), men jag har hittills inte lyckats bestämma mej för vad för namn jag faktiskt skulle vilja ha om jag skulle lägga till ett definitivt.

Rösta..

..i kyrkovalet imorgon (eller egentligen, idag, söndag), om du som jag är kanske t ex ateist men för vankelmodig för att gå ur. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, och Öppen kyrka verkar vara bra alternativ. Jag har skrivit två långa utkast till bloggposter om det här där jag tänkte resonera lite kring hur man kan rösta, men eftersom jag blev mer och mer tveksam till hur man egentligen bör rösta kortade jag av mig än mer och tänkte bara uppmana till att rösta.

Jag är från början lite skeptisk till att just riksdagspartier ställer upp i kyrkovalet, om deras perspektiv är så väldigt relevanta i kyrkan, med undantag av Kristdemokraterna kanske, även om det kanske i praktiken inte heller spelar någon roll. Öppen kyrka röstade jag på sist, och de är faktiskt fenomenala för att vara ett helt inomkyrkligt alternativ, mest jämställda, minst diskriminerande och mest öppna bland de grupper som inte är associerade till riksdagspartier. De tar tydligt avstånd från diskriminering på grund av t ex sexuell läggning och kön, och vill att kyrkan ska arbeta humanitärt och vara öppen för alla människor. Ska man ha en allmän kyrka alls, tycker jag ju att det låter bra.

Jag vill väl egentligen nästan ha en helt sekulär kyrka som arbetar humanitärt och socialt i samhället (och här kan man skönja vissa kommunitaristiska böjelser som jag säkert fått genom att läsa sociologi), men det lär ju faktiskt vara ganska svårt att omvandla ett religiöst samfund på det sättet. Med den begränsningen i åtanke är Öppen kyrka, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Svenska kyrkan bra alternativ så långt jag kan se det. Att inte kräva av nyvigda präster att de ska vara beredda att viga samkönade par är vad som kanske gör mig lite fundersam över ÖKA idag, det kanske trots allt är ett rimligt krav utifrån den väg som väl kyrkan egentligen helst borde gå (det är en diskriminering man egentligen inte borde ägna sig åt), samtidigt som det kanske också är att de präster som inte vigts in i detta kanske inte kan tvingas till det. Ingen präst har tydligen skyldighet att viga något par, varför det kanske rent praktiskt blir svårt att genomföra, men det får mig ändå att fundera. (Och egentligen funderar jag på om kyrkan ska vara de som har rätt att förrätta äktenskap, men det är bara rysliga nomineringsgrupper som vill avskaffa det, för att slippa viga homosexuella – och ungefär där inser man väl vilka läskiga personer som faktiskt finns inom kyrkan).

Vill man ha en snabb och riktigt radikal förändring mot en progressiv human kyrka verkar det som att Miljöpartiet är bästa alternativet (även om man kan fråga sig om kravet på att präster ska kunna arbeta med HBT-personer inte mest kanske är en populistisk pappersiger), är man en mer försiktig general verkar Vänsterpartiet eller Öppen kyrka vara huvudalternativen.

Poängen är ändå att om man kan så är det vits att rösta i kyrkovalet, för att minska inflytandet av de ganska mörka krafter av t ex högerkristna och teologiskt konservativa som ändå finns i kyrkan (som aktiehandlar, eller i alla fall tidigare gjort, med vapenaktier). Det kan vara viktigt inte minst med tanke på vilken genomgripande samhällsinstitution kyrkan ändå fortfarande är, och att den inte heller har en oansenlig opinionsbildande effekt i vissa folklager, att försöka förändra den inifrån, till att bli ändå så progressiv som möjligt, för att gynna samhällsutvecklingen.

De olika nomineringsgruppernas program kan du hitta här, lite mer detaljgenomgång av HBT-politk här, och övergripande information om HBT-politken på bloggen letstalkaboutloves huvudsida.

Dagens könsfascist

Malin Wollin tycker att män ska bete sig på ett sätt som hon tänder på, och eftersom hon finner manlig amning avtändande, vill hon hellre leva i könsförtryck än att låta män amma.

Låt oss betrakta delar av resonemanget:
Premiss 1) kvinnor kan (oftast, givet vissa förutsättningar) amma
Premiss 2) män kan (oftast (?), givet vissa förutsättningar som tillräcklig fysisk stimulans) amma
Slutsats: Det är onaturligt för män att amma.

För att inte sparka på en som ligger, och som projicerar traditionella könsroller (framställd för* att producera, framställd för att bistå) på oskyldiga kroppar, och som inte har annat än känslo-argument förutom ovan nämnda (naturligheten, som i allmänhet är ett omvittnat svagt argument) och den vaga gissningen att ”Barn mår inte bättre för att de får suga på pappas bröstvårta”, får man nog säga att just barnens mående kan vara en ganska intressant aspekt av denna fråga.

För att gå rakt på sak så är det så i just vårt västerländska samhälle att män generellt sett är psykologiskt mindre stabila än kvinnor, vilket i sig är sjut tydligt i t ex brottsstatistik, där män allt som oftast är sjukt överrepresenterade. Detta tros av framträdande anknytningsteoretiker inom psykologin (Nancy Chodorow dyker upp i mitt huvud, men jag är inte helt säker på att jag inte är ute och cyklar då) ha sin grund i familjemönster i vår kultur. Medans den unga (nu förenklas det förstås till gällande cispersoner) flickan ofta kan få en tryggare identifiering med sitt primära identifikationsobjekt, mamman, har pojken betydligt oftare en sämre kontakt med den inte sällan antingen fysiskt eller psykiskt frånvarande fadern, och får en otrygg identifiering och en känsligare och labil självbild. Om det ligger åtminstone något uns av sanning i hypotesen i grova drag, och såpass tror jag i alla fall att det gör, borde det knappast vara det sämsta som hänt vare sig pojkbarn, flickebarn eller andra barn, ifall pappor vill försöka skapa såpass nära band till sina barn att de ammar dem. Dock lär det ju förstås inte vara ett måste för att skapa en trygg fader-barnrelation, men det är samtidigt svårt att se någon uppenbar nackdel.

Första gången jag hörde talas om manlig amning var i en (för övrigt fängslande) dokumentär för en kanske åtta år sedan, om livet för några av arbetarna på en större järnvägscentral någonstans i Kina. En av dessa var änkeman, och hade en son på tolv år som vid tillfället skulle skickas iväg och få börja på internatskola. Sonen var ledsen och orolig inför att flytta hemifrån, och pappan försökte lugna honom genom att prata om deras liv tillsammans. ”Minns du när du var liten, och jag ammade dig?”. Efter mammans bortgång hade pappan (för, kanske ömsesidig, tröst, kan man tänka sig) börjat amma sin son, och fortsatt med det ganska länge, sex års ålder om jag verkligen minns rätt. Detta nämndes i alla fall helt utan omsvep, och sedan var det inte mer med det. Jag hade förstås ändå tappat hakan, för jag hade verkligen inte någon aning om att män kunde amma. Men om kinesiska stinsar kan, så kan väl europeiska män också? Eller just det, kineser är väl inte riktigt människor?

Man kan i alla fall undra hur den vad denna helt ogenerade inställning till manlig amning antyder om manlig amning som praktik i dels Kina, dels andra tider och andra samhällen, och inte minst förhistorisk tid. På stenåldern, då man knappast hade råd att låta sig begränsas av könsroller på samma sätt som på 1900-talet, där en sjuk mor och ett svältande barn nog åtminstone några gånger inneburit en situation av nöd.

Dokumentären med den kinesiske ampappan gick redan en tid innan samhällsmagasinet Faktums avsnitt om manlig amning, där bland andra politiker, Paolo Roberto och en sjuksköterska uttryckte kompakt förakt, förlöjligande och skepsis inför den helt naturvidriga idén att en man skulle amma ett barn. Jag tror i alla fall inte att det är något som måste avfärdas så kategoriskt.

Jag säger inte att alla pappor har någon sorts moralisk plikt att amma sina barn, jag säger bara att det är en intressant och kanske undervärderad aktivitet, som kanske kan berika en förälders upplevelse, och kanske också vara till nytta för barnet.

Så, världen, det är bara att välja. Potentiellt trygga pappa-barn-relationer, eller en sexuellt upphetsad Malin Wollin, ett val som väl inte borde vara sådär väldigt svårt, eller?

Noter:
*som i sig antyder en metafysisk skapare, som har en särskild avsikt med kropparna.

Inget nytt har hänt, förutom att en kompis ska gå på en (mindre) lesbisk sexorgie ikväll (som jag hittade åt henne). Jag har väl inget annat att säga, än att med lätt sammanbitna tänder väl önska henne lycka till, och hoppas att hon inte blir dissad för att hon inte är fittfödd, utan post-op.

Och när vi ändå är inne på ämnet kom jag på världens bästa sexskämt (sic!) igår. Känsliga läsare varnas, alltså, och kan sluta läsa här. Jag pratade med samma kompis som ovan, och vi hade glidit in på ämnet att ha sex med kängurur (via ”att ligga med allt som går på två ben”), vilket strax i min hjärna producerade
följande tarvlighet:

”Vet du vad känguruhonan säger till sin partner när de har sex?”
[Här är alltså avsikten att den vits-utsatte oförstående säger "Nej?" eller något annat i sak felaktigt, varpå vitsaren svarar:]
”Ta mig på pungen!”

Det var det hela för idag. På återseende!

Jag vet inte om jag tror på sex längre, eller borde göra det.. Kom igen, erkänn nu, det var väl bara ett skämt? Det är okej, jag ska inte bli arg över att ha blivit vilseledd i knappt 20 år, jag skulle bara vara glad ifall vi kunde reda ut det här en gång för alla, liksom rensa luften och börja om från början..

Jag anade väl det, jag har liksom hela tiden tänkt att det verkar alldeles för överdrivet, och liksom.. nästan för genomarbetat och typ, överspelat för att vara något man faktiskt gör; det är ju uppenbart att det bara är en gigantisk bluff. Det var bra att jag fick veta, nu kan jag ägna min energi åt roligare saker istället.

Så måste det ju vara?

Allt efter första kyrkomötet i Nicaea är egentligen new age..

Jag hatar min granne. Eller i alla fall dennes morgonalarm på mobilen, som surrar (här är lyhört) oftast bara en liten stund efter att jag har gått och lagt mej. Jaja, hånle ni, ett tag hade jag minsann moraliskt uppbyggliga anledningar till att lägga mej så sent på natten – jag nattarbetade (på ett multinationellt hyperkapitalistiskt bolag) och hade faktiskt inte så sällan kommit i säng först vid den här tiden. Det är faktiskt fortfarande lika störande, när man precis ska försöka sova.. ”brrt, brrt, brr”. Grannen trycker på ”snooze” (finns det inget svenskare ord för det, som liksom inte är så konstigt rent grammatiskt? Snoozea? Klockan står på snooze? Min mobil säger något kryptiskt om ”Alarm på snooze i nio minuter”, den meningen liksom skär sig i mitt huvud.. ). En stund går, oftast, och så igen (när jag är på väg att somna): ”brrt, brrt, brrt..”. Grannen går upp, och ytterligare en stund senare smäller det till i ytterdörren.

Ska jag bara skriva det idag? Kul blogg i så fall. Det var ju i alla fall inte tanken; denna gången när jag störde mej på grannens alarm låg jag som vanligt och tänkte på saker jag liksom skulle kunna skriva om här; jag gillar att ligga och fundera och älta saker när jag har gått och lagt mej, får man väl säga antar jag, och känner mej som mest kreativ och idérik just då. Det är också typ bara vid den här tiden på dygnet som jag verkligen är full av idéer att skriva om, och det är därför det så sällan blir något av det; man borde ju sova istället. Särskilt när man kommer i säng så sent som jag. Så har det alltid varit, med allt kreativt, och nästan med allting jag har lust att göra; det kommer på kvällen. Innan dess, kanske det delvis beror på, finns det alltid en massa annat man håller på med, har planerat in, eller bara borde göra.

Ikväll hade jag med hjälp av min alternativa msn-klient upptäckt ett antal personer som uppenbarligen tagit bort mig från min msn-lista. Jag har många, som de som är lite internetsocialiserade använder som uttryck, random kontakter, som jag liksom inte känner mycket eller inte vet när jag har lagt till. De spelar ju inte så stor roll. Men några som jag faktiskt tyckte om och har umgåtts lite med har tagit bort mej från sina listor. Det kändes ju trist.¹

Och sedan grävde jag ner mej lite i mina hundratalet sparade meddelanden på Qruiser, tittade bara i utkorgen kommer jag på nu vid närmare eftertanke, men läste på vilket sätt jag försökte ta kontakt med människor på för bara tre eller ett par år sedan, och tänker på vilken skillnad i sätt, eller att där ändå är någon skillnad.. hoppas jag.. *blir osäker*.. hur jag liksom trots allt verkar ha utvecklats i hur jag förhåller mej till andra. Och det förvånade mig, eller, nej, det gjorde det ju inte, det har jag ju känt på mig, men det blev ändå en bekräftelse på att något har hänt. Och det var på ett positivt sätt, det har inte blivit sämre, jag verkar liksom ha blivit något självsäkrare, även om jag inte är någon hejare på sådana saker nu heller, men jag har någon sorts annan attityd, jag verkar trivas lite bättre med mig själv, och jag är kanske lite mer trygg i mig själv. Med reservation för att jag hatar att lyfta fram positiva saker, för att då kan man ge sig den på att de blir sämre igen, så tyckte jag i alla fall att det var roligt.

(Och allt det här beror i olika utsträckning på vissa viktiga personer och sådär, utan.. ”vilka detta helt enkelt inte hade varit möjligt”. Men nu är det ju inte Oscarsutdelningar och jag tänkte liksom stanna där, tycker att det får räcka för idag, ville bara nämna det för vissa som jag vet läser det här och som förtjänar att veta det. :) Hur stort allmänintresse det finns i det här vet jag inte, men.. någon gång i alla fall hade jag mest tanken om att skriva en personlig blogg, och då blir det ju förstås ämnen som det här.)

¹Ja, jag ska förstås hämnas dem genom att stalka upp dem där jag kan, t ex Qruiser, och fråga hur det är med dem nu, och andra liknande hemska plågsamma frågor..