Jag tycker att Göran Persson borde lära sig att spela saxofon. Då skulle vi liksom ha en rolig motsvarighet till Bill Clinton i det här landet.

Ser du stjärnan i det blå?

Jag säger inget mer. Förutom att Disney var antikommunist (och jag har också för mej att jag läst att han arbetade under cover som kommunistjägare, men det verkar vara ganska tveksamma rykten). Nu säger jag inget mer.

(Okej, då, bonus: domstolsförhör med Disney om kommunister i Hollywood.)

Det känns lite konstigt att skriva ett inlägg som är kritiskt mot ett parti som jag annars sympatiserar någorlunda med (de är ju trots allt det enda parti i riksdagen som fortfarande är lite socialdemokratiska), men sådant är förstås också viktigt, och i denna frågan förstår jag dem verkligen inte.

Det var nyheterna häromdan* som innehöll ett inslag (ungefär halva programmet in) om att Vänsterpartiet verkar vara på väg att gå samma väg som Miljöpartiet när det gäller målsättningen att Sverige ska gå ur EU. Miljöpartiet avskaffade på märkliga grunder (man tycker egentligen att EU är en på många punkter undermålig institution, och att det hade varit bättre att inte vara med**, men man vill inte ha någon målsättning om att gå ur) och lite kritiserade former (snabbt beslut, vinklad frågeställning till väljarna; internt har jag för längesedan hört att Wetterstrand peronligen är välvilligt inställd till unionen, något som förstås kan ha påverkat partiets process, åtminstone som hon ingår i partiledningen, och förmodligen är hon inte den enda med sådana åsikter i den). Eftersom det trots allt inte verkar finnas några vettiga skäl, eller ens argument utirån den egna ideologin, att överge ett sådant mål gjorde ändringen mig grymt besviken på Miljöpartiet, och innebar förstås att det enkom därför var uteslutet för mig att i det följande europaparlamentsvalet rösta på dem (även om det marionettparlamentet förstås i realiteten inte har mycket att säga till om).

Nu har från början Lars Ohly strax efter EU-valet av högst oklar anledning gått ut och uttalat sig om att Vänsterpartiet borde göra detsamma (för att… profilera sig som konformister?), men förutom att jag i sak tycker att det är en dålig åsikt (jag förstår förstås att alla inte kan ha samma ställningstagaden i sakfrågor som jag), förstår jag inte motivationen bakom. Reportern beskriver det som att partiledaren idag ”håller med båda grupperna” (!?); han vill på lång sikt att Sverige ska lämna EU, men vill fortfarande slopa utträdeskravet (varför då, i så fall?). Ohly säger själv i Aktuellt:

”Jag tycker egentligen att Sverige borde lämna EU, men det är inte ett krav, som jag tror är ett krav som vi ska föra fram i en valrörelse, eller som vi ska kämpa för just nu, därför att det finns inte möjligheter att få igenom det.”

Så man vill egentligen gå ur EU, men ska inte ha med det i partiprogrammet, för att det inte går att genomföra just nu. Ursäkta, men gäller inte det hela Vänsterpartiets partiprogram egentligen? Eller i alla fall många frågor; införandet av socialismen, utökning av den offentliga sektorn, socialiserandet av läkemedelsindustrin (i sig ett vettigare förslag än det kanske låter). Eller för den delen avskaffandet av kungahuset? ”Vänsterpartiet vill på sikt införa sex timmars arbetsdag, men eftersom det inte idag finns möjligheter att få igenom det så har vi tagit bort det ur partiprogrammet. Egentligen vill vi faktiskt också flytta riksdagen till Västerås, och återinföra brottspåföljden ”förlust av medborgerligt förtroende” men det är också saker vi valt att inte ha med i partiprogrammet.” (Detsamma gäller förstås även exempelvis Centerpartiets införande av en nattväktarstat och moderaternas förberedelser för den mörke härskarens regim på jorden. Folkpartiet har dock goda chanser att lyckas med avskaffandet av den svenska demokratin, till förmån för en totalitär europeisk supermakt).

Egentligen är det ju ganska slumpmässigt att just Vänsterpartiet och tidigare Miljöpartiet varit partier som varit kritiskt inställda till EU – det finns ju skäl för de flesta partier att vara motståndare till, eller kritiker av unionen, till exempel om man tycker att demokrati är något viktigt, och om man inte gör det ifall man ogillar militarisering, slösaktga bidrag till överflödig jordbruksproduktion, eller handelshinder. Och allvarligt; är det inte egentligen lite ynkligt ifall verkligen inget parti ska våga stå för den åsikten? Och vad tror egentligen Vänsterpartiet (läs: Ohly) att de har att vinna på att bli mer konforma och slätstrukna? Att inte ha några särskiljande frågor att arbeta för?

Sedan kan jag ju lite parentetiskt säga att jag har lite svårt att örstå hur det går till med beslutsprocessen i Vänsterpartiet.. Ohly tycker att de bör stryka i partiprogrammet, Sjöstedt önskar att han förankrat diskussionen mer i partiet först, så att det inte blir så mycket av toppstyrning. Men sådana ändringar i partiprogrammet måste väl, även om Sjöstedt har rätt, ändå bestämmas av en partikongress? Hur står det annars till med interndemokratin i partiet?

(Bonustips: i nyhetsprogrammet som länkas till ovan finns även före reportaget om Vänsterpartiet en intressant och oväntat konstruktiv diskussion om leksaker och könsroller. En eloge också till att könsrollskritikern faktiskt kritiserar att det alltid är den femina rollen som kritiseras och smutskastas, att kampanjen som kritiseras heter ”Pink stinks”. ”När får vi se rosa för pojkar”, och debattmotståndarna (i vilket jag nog ändå tror att programledarn Persson ingår i) verkar nästan till sin egen förvåning hålla med.. Det var i alla fall ta mej fanken på tiden att någon äntligen gav ord åt det i media, väl rutet!)

*Eftersom jag är så långsam med att slutföra saker, är det idag nästan en vecka sedan.
**Något i den stilen, dock är det fri tolkning ur mitt minne.

Jag kommenterade en kommentar om barnprogrammet ”Ika i rutan” på Youtube ikväll, och jag är så ego att jag ville lägga upp det här för att jag dels tyckte det blev så välformulerat, dels för att jag förstås tyckte min kommentar var intressant. Förutom att jag i efterhand kom på mej med att använda engelsk titelversalisering, är jag i stort oförskämt nöjd med kommentarerna:

(Ursprungskommentar som jag besvarar) Gud vilka mesar ni är! Jag är 41 och såg Staffan Westerberg i Vilse i pannkakan. Han får Ika att framstå som en amatör när det gäller att skrämma barn. Ni kom billigt undan, jag lovar.

(Mitt svar:) Vi åttiotalsbarn fick också vår beskärda del av Westerberg i hans senare arnprogram ”Lillstrumpa och Syster Yster”. Lite flummigt var det kanske, men jag kan inte säga att det var särdeles dåligt, (ej heller skrämmande), vilket föranleder mej att tro att Westerberg fått utstå överdriven kritik. ”Vilse i pannkakan” har jag däremot inte sett, så den kan jag ju ej uttala mig om. [forts.]*

[forts.] Vårt barnprogramstrauma var nog istället [tillägg: ökända] ”Joelbitar”, som säkerligen gjort många i min generation livrädda för utvecklingsstörda.

(Fristående extra kommentar av mig eftersom jag hade mer att säga än vad som platsade i svaret till ursprungskommentaren:) ..och trådandet av kommentarer på youtube funkar ju såå bra..**

Jag var också rädd för Ika i Rutan (programmet) när jag var liten. Detta berodde nog förutom på att hon var avsevärt mycket mer extrovert än jag kunde uthärda, framförallt på att hon var bästa vän med ett skelett, Åke, och jag var väldigt rädd för skelett när jag var liten. Något liknande gjorde mig i princip lika rädd för ”Skrotnisse och hans vänner”.

Med detta sagt tycker jag nog idag att ”Ika i Rutan” verkar vara ett högkvalitativt barnprogram och troligen ganska genialiskt i det lilla. Sedan dess har TV4 och Stenbäckssfären [sic! Stavas "Stenbeck"] förmodligen för lång tid framöver kväst alla former av ambition som det fortfarande före dem fanns spillror kvar av i skapandet av barnprogram.

Sammanfattningsvis tror jag att Ika Nord är ett underskattat geni (åtminstone underskattad), eller kanske i andra ordalag Sveriges mest framstående mimare (vilket ju dock är ganska intetsägande).

*Det visade sig att Youtube har en för mig ganska kort begränsning av kommentarslängden. Popup-fönstret säger att det är femhundra, men dök upp trots att det stod att jag hade ett par tecken kvar. Därför fick jag dela upp mitt svar.
**Som brukligt är på Youtube, hamnar inte kommentaren till ett tidigare inlägg alls i anslutning till detta tidigare inlägg, utan sist bland kommentarerna. Detta ger gärna ett lätt förvirrat intryck när man i efterhand läser diskussionen.

PS. Varför Westerberg blivit så oerhört utskälld och avskydd för Vilse i pannkakan tycker jag verkar vara lite av ett mysterium som säkert skulle vara ett omfattande blogginläggsämne i sig. Jag kan inte låta bli att tänka att hans nog ändå lite queera uttryck inverkar vissas attityder, men vet som sagt inte mycket om det omdiskuterade programmet. DS.

Jag noterar när jag tittar på nyheterna att Reinfeldt tror att man kan bli förtidspensionär för att man har ”en livskris när man är 32″. Antingen är han korkad, eller så är det ful retorik som syftar till att utmåla socialförsäkringssystemen som överdrivna och drakoniska.

(Tillägg: Det finns förstås inte en chans i helvete. Ersättning kan möjligen fås om man trovärdigt och utförligt kan visa att man är hjärtdöd, eller på annat sätt avliden. Men det är förstås en bedömning som görs från fall till fall, och inget som med säkerhet kan utlovas.)

Bara för att liksom upplysa och sprida kännedomen vidare: regeringen förbereder ett förslag till lagändringar som, om jag förstår det rätt, implementerar EU:s beslut (stött av den borgerliga alliansen och Socialdemokraterna) att utvidga EU:s lagar mot terrorism i svensk lagstiftning. Med tanke på det tidigare stödet och att regeringspartierna lägger fram förslaget, är det förstås högst sannolikt att det godkänns i någon snarlik form.

Förmodligen är det samma lagförslag som Mattias Gardell upplyste om och varnade för på en föreläsning jag var på nyligen. Förslaget kan genom att det kan kriminalisera ”uppmaning till terrorism” (i ett flertal led, om jag säger något till en som sedan föreläser för en annan som sedan pratar med en fjärde som gör något som klassas som terrorism, är alla i kedjan möjliga att räkna som förbrytare) så att säga ”utmana” den svenska grundlagen på punkterna om yttrande- och tryckfrihet. Vad man kallar ‘terrorism’ ger som bekant utrymme till omfattande godtycke, och ett sådant godtycke förstås utrymme till maktmissbruk i samma omfattning.

Varför ha speciella, diffusa lagar som rör terrorism, när det som gör terrorismen till ett hot redan i sig är förbjudet?

(Jag blev uppmärksammad på artikeln och att det var på gång just nu via Sippan. Äras den som äras bör. :) )

Den i övrigt ganska sympatiske sjuttonhundratalsfilosofen, utilitaristen, och upplysningstänkaren Jeremy Benthams fängelsemodell panoptikonen används ofta inom samhälls-, beteende- och humanvetenskaper (läs: löjligt ofta, på gränsen till tjatigt) som en dystopisk metafor för en tilltagande tendens i det moderna, på optimistiska upplysningsideal, grundade samhället.

Panoptikonen, som i korta drag är en fängelsemodell där fångarna hålls ordningssamma med minsta möjliga maktmedel, genom att de hela tiden är medvetna om att de kan vara sedda (samtidigt som de aldrig kan förutspå ifall de verkligen är det), användes först som en sociologisk metafor av fransmannen Foucault, filosof, historiker och sociolog. Här kan vi se ett uppenbart exempel på principen för panoptikonen i praktiskt arbete. Den helt uppenbara parallellen till panoptikon-problematiken nämns inte i ens några förenklade ordalag.

Att skolelever blir övervakade när de går på toaletten kanske i sig inte kan tyckas som något stort eller alarmerande problem, beroende på vad man har för utgångspunkter, men jag tycker det verkar vara ett i raden av många exempel på en samhällsutveckling som innehåller alltmer av denna typ av ordning genom övervakning. Samhällsmedborgarna ska sköta sig genom att dåligt uppförande omöjliggörs. Exemplen är många från gated communities, till upplysta öppna miljöer i stadsplaneringen, till stämpling av vissa grupper, men inte andra, vid passkontroller, och när blir när man pratar om IT-frågor så.. ska man helt enkelt inte tala om det (FRA kan ju lyssna, dessutom blir ämnet så omfattande). Nyckelfrågan i sammanhanget är om ett samhälle där folk faktiskt beter sig gott, men för att de är tvugna verkligen i sig är ett gott samhälle?

Pessimisten Foucault mot, den mycket försiktige, optimisten Habermas: 1-0.

(Och för er som inte hann se Rapportinslaget (för jag antar att det tas bort efter en tid) handlade det om en malmöitisk skola som infört elektroniska id-brickor som fungerar som nycklar (”nodis”, eller vad säger de i inslaget.. eh, va?) för att besöka toaletten. Vem som besöker toaletten registreras; vandaliseringen av toaletterna som tidigare förekom har upphört (och givetvis har nya möjligheter att trakassera och sätta dit obekväma personer uppkommit), men till vilket pris?)

Idag livebloggar jag direkt från verkligheten (och nej, internet är förstås inte verkligt, det hade ju varit direkt fasansfullt). Jag sitter vid en dator på biblioteket, och en medelålders kvinna gick just förbi och dryftade förklaringar till könsskillnader med en bibliotekarie.

Om jag uppfattade det rätt förklarade hon för bibliotekarien att ”det är därför män är bättre än kvinnor i matte, kvinnorna har inte utsatts för lika mycket testosteron i livmodern, men hade de gjort det så hade de också varit bra på matte”.

Det var ju ett intressant ämne, att konkretisera vad biologisk-psykiska könsskillnader (på ett generellt plan, förstås) skulle bestå i är förstås ganska intressant, samtidigt som det är sällan man hör några välunderbyggda påståenden som det finns konsensus om. Som sagt, finns det alltså en sådan hypotes, det var ju intressant, jag har i varje fall inte hört något om ett samband mellan testosteron och matematisk förmåga (möjligen ”manliga hjärnor” och kanske något i stil med ”analytiskt tänkande”, det skulle ju kunna vara relaterat). Sedan slog det mig; skulle alltså män vara bättre i matte? Är det ens så?

Det kanske inte är helt representativt, och nu blev jag tveksam och känner jag att jag kanske borde kolla upp det bättre, men när det kommer till vanliga könsgrupper så är flickor i grundskolan mer högpresterande i de flesta ämnen i jämförelse med pojkar, t ex i kemi (som sticker ut lite eftersom pojkarna är jämnstarka eller bättre, betygsmässigt, i övriga NV-ämnen, om jag då minns rätt), och om jag minns rätt gäller detta även matte. Men kan det ha varit en av undantagen? Är jag kanske påverkad av att jag i min klass har haft tjejer som varit så grymt ambitiösa i matte?

Dels säger betygen förstås kanske inte så mycket om skillnader i intelligens, dels kanske jag minns fel, och dels säger de förstås inte något om orsakerna till någon sorts skillnad mellan grupperna. Men det är ju samtidigt just det som alltid är problemet med det där med eventuella observerade könsskillnader; det brukar ändå inte gå att sia om vad de beror på.

Jahapp, det blev väl ett halvkasst inlägg det här, om ett lite tröttsamt inlägg. Kanske tar bort det snart igen.

Jag hörde när jag nyligen vaknat (för en stund sedan (när jag började skriva inlägget, för.. några stunder sedan)) att Jan-Olov får heta Madeleine (också). Äntligen! Grattis Madeleine! (Detta enligt Trollhare med hjälp av Byrån för lika rättigheter, som verkar vara en fin organisation värda att uppmärksammas).

Detta är faktiskt inte bara roligt för Madeleine, som genom sitt idoga arbete med frågan alltså lyckats få till en tolkning av namnlagen som inte längre innebär att det är otillåtet att få eller ta namn som bedöms vara associerade med ett annat (motsatt) kön i förhållande till ens juridiska, eller Trollhare som också varit engagerad i frågan, som väl nu kommer få heta Immanuel, utan för alla människor i Sverige som tycker att det är ganska fånigt att man inte kan få heta namn som enligt Patent och registreringsverket är för associerade med juridiskt motsatt kön (det vill säga, enligt deras senaste definition, bärs av färre än 50 personer av ena könet). Detta gäller förstås specifikt i hög grad de människor som fakiskt får (viss, mer eller mindre) försämrad livskvalitet och mår dåligt över att ha namn de inte kan identifiera sig med, vilket förstås mest borde gälla olika transpersoner.

För den som kanske tycker på ett eller annat sätt att det är bra att man kan uttrycka ett viss könstillhörighet med ett namn (att i en vidare mening att kunna visa detta på något sätt kan ju t ex kännas viktigt för vissa transsexuella, vilket väl kan vara en intressant aspekt om man diskuterar frågan om juridiskt kön), borde ju knappast klangen eller associationen till ett visst kön med ett namn försvinna bara för att det inte längre är myndighetsreglerat. Det hände inte innan sådan reglering fanns, och även om det säkert kommer finnas en del människor som faktiskt byter namn över gängse konventioner, skulle jag inte tro att det händer nu heller.

Jag blev i alla fall personligen glad över att man nu kommit framåt i namnlagsfrågan, jag tyckte det var roligt att höra att det hindret inte finns längre. Förhoppningsvis blir listan som jag har någon sorts hatkärlek till (det är trots allt lite kul med namn som i social mening faktiskt kan sägas vara könsneutrala, men det är inte alla dem och inte enbart sådana som PRV har listat) snart utdaterad, tänkte jag skriva, men jag kan faktiskt redan inte hitta PRV:s lista över könsneutrala förnamn? Har den redan försvunnit, eller letar jag dåligt? Den har tidigare funnits här.

För mej återstår det väl nu bara att faktiskt komma på ett nytt namn jag faktiskt vill ha.. :) Jag har faktiskt ett par andra namn som min omgivning känner mig som och kallar mig förutom mitt juridiska (som jag trots allt tänkt att jag kanske inte ogillar sådär väldigt mycket), men jag har hittills inte lyckats bestämma mej för vad för namn jag faktiskt skulle vilja ha om jag skulle lägga till ett definitivt.

..i kyrkovalet imorgon (eller egentligen, idag, söndag), om du som jag är kanske t ex ateist men för vankelmodig för att gå ur. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, och Öppen kyrka verkar vara bra alternativ. Jag har skrivit två långa utkast till bloggposter om det här där jag tänkte resonera lite kring hur man kan rösta, men eftersom jag blev mer och mer tveksam till hur man egentligen bör rösta kortade jag av mig än mer och tänkte bara uppmana till att rösta.

Jag är från början lite skeptisk till att just riksdagspartier ställer upp i kyrkovalet, om deras perspektiv är så väldigt relevanta i kyrkan, med undantag av Kristdemokraterna kanske, även om det kanske i praktiken inte heller spelar någon roll. Öppen kyrka röstade jag på sist, och de är faktiskt fenomenala för att vara ett helt inomkyrkligt alternativ, mest jämställda, minst diskriminerande och mest öppna bland de grupper som inte är associerade till riksdagspartier. De tar tydligt avstånd från diskriminering på grund av t ex sexuell läggning och kön, och vill att kyrkan ska arbeta humanitärt och vara öppen för alla människor. Ska man ha en allmän kyrka alls, tycker jag ju att det låter bra.

Jag vill väl egentligen nästan ha en helt sekulär kyrka som arbetar humanitärt och socialt i samhället (och här kan man skönja vissa kommunitaristiska böjelser som jag säkert fått genom att läsa sociologi), men det lär ju faktiskt vara ganska svårt att omvandla ett religiöst samfund på det sättet. Med den begränsningen i åtanke är Öppen kyrka, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Svenska kyrkan bra alternativ så långt jag kan se det. Att inte kräva av nyvigda präster att de ska vara beredda att viga samkönade par är vad som kanske gör mig lite fundersam över ÖKA idag, det kanske trots allt är ett rimligt krav utifrån den väg som väl kyrkan egentligen helst borde gå (det är en diskriminering man egentligen inte borde ägna sig åt), samtidigt som det kanske också är att de präster som inte vigts in i detta kanske inte kan tvingas till det. Ingen präst har tydligen skyldighet att viga något par, varför det kanske rent praktiskt blir svårt att genomföra, men det får mig ändå att fundera. (Och egentligen funderar jag på om kyrkan ska vara de som har rätt att förrätta äktenskap, men det är bara rysliga nomineringsgrupper som vill avskaffa det, för att slippa viga homosexuella – och ungefär där inser man väl vilka läskiga personer som faktiskt finns inom kyrkan).

Vill man ha en snabb och riktigt radikal förändring mot en progressiv human kyrka verkar det som att Miljöpartiet är bästa alternativet (även om man kan fråga sig om kravet på att präster ska kunna arbeta med HBT-personer inte mest kanske är en populistisk pappersiger), är man en mer försiktig general verkar Vänsterpartiet eller Öppen kyrka vara huvudalternativen.

Poängen är ändå att om man kan så är det vits att rösta i kyrkovalet, för att minska inflytandet av de ganska mörka krafter av t ex högerkristna och teologiskt konservativa som ändå finns i kyrkan (som aktiehandlar, eller i alla fall tidigare gjort, med vapenaktier). Det kan vara viktigt inte minst med tanke på vilken genomgripande samhällsinstitution kyrkan ändå fortfarande är, och att den inte heller har en oansenlig opinionsbildande effekt i vissa folklager, att försöka förändra den inifrån, till att bli ändå så progressiv som möjligt, för att gynna samhällsutvecklingen.

De olika nomineringsgruppernas program kan du hitta här, lite mer detaljgenomgång av HBT-politk här, och övergripande information om HBT-politken på bloggen letstalkaboutloves huvudsida.