Dagens könsfascist

Malin Wollin tycker att män ska bete sig på ett sätt som hon tänder på, och eftersom hon finner manlig amning avtändande, vill hon hellre leva i könsförtryck än att låta män amma.

Låt oss betrakta delar av resonemanget:
Premiss 1) kvinnor kan (oftast, givet vissa förutsättningar) amma
Premiss 2) män kan (oftast (?), givet vissa förutsättningar som tillräcklig fysisk stimulans) amma
Slutsats: Det är onaturligt för män att amma.

För att inte sparka på en som ligger, och som projicerar traditionella könsroller (framställd för* att producera, framställd för att bistå) på oskyldiga kroppar, och som inte har annat än känslo-argument förutom ovan nämnda (naturligheten, som i allmänhet är ett omvittnat svagt argument) och den vaga gissningen att ”Barn mår inte bättre för att de får suga på pappas bröstvårta”, får man nog säga att just barnens mående kan vara en ganska intressant aspekt av denna fråga.

För att gå rakt på sak så är det så i just vårt västerländska samhälle att män generellt sett är psykologiskt mindre stabila än kvinnor, vilket i sig är sjut tydligt i t ex brottsstatistik, där män allt som oftast är sjukt överrepresenterade. Detta tros av framträdande anknytningsteoretiker inom psykologin (Nancy Chodorow dyker upp i mitt huvud, men jag är inte helt säker på att jag inte är ute och cyklar då) ha sin grund i familjemönster i vår kultur. Medans den unga (nu förenklas det förstås till gällande cispersoner) flickan ofta kan få en tryggare identifiering med sitt primära identifikationsobjekt, mamman, har pojken betydligt oftare en sämre kontakt med den inte sällan antingen fysiskt eller psykiskt frånvarande fadern, och får en otrygg identifiering och en känsligare och labil självbild. Om det ligger åtminstone något uns av sanning i hypotesen i grova drag, och såpass tror jag i alla fall att det gör, borde det knappast vara det sämsta som hänt vare sig pojkbarn, flickebarn eller andra barn, ifall pappor vill försöka skapa såpass nära band till sina barn att de ammar dem. Dock lär det ju förstås inte vara ett måste för att skapa en trygg fader-barnrelation, men det är samtidigt svårt att se någon uppenbar nackdel.

Första gången jag hörde talas om manlig amning var i en (för övrigt fängslande) dokumentär för en kanske åtta år sedan, om livet för några av arbetarna på en större järnvägscentral någonstans i Kina. En av dessa var änkeman, och hade en son på tolv år som vid tillfället skulle skickas iväg och få börja på internatskola. Sonen var ledsen och orolig inför att flytta hemifrån, och pappan försökte lugna honom genom att prata om deras liv tillsammans. ”Minns du när du var liten, och jag ammade dig?”. Efter mammans bortgång hade pappan (för, kanske ömsesidig, tröst, kan man tänka sig) börjat amma sin son, och fortsatt med det ganska länge, sex års ålder om jag verkligen minns rätt. Detta nämndes i alla fall helt utan omsvep, och sedan var det inte mer med det. Jag hade förstås ändå tappat hakan, för jag hade verkligen inte någon aning om att män kunde amma. Men om kinesiska stinsar kan, så kan väl europeiska män också? Eller just det, kineser är väl inte riktigt människor?

Man kan i alla fall undra hur den vad denna helt ogenerade inställning till manlig amning antyder om manlig amning som praktik i dels Kina, dels andra tider och andra samhällen, och inte minst förhistorisk tid. På stenåldern, då man knappast hade råd att låta sig begränsas av könsroller på samma sätt som på 1900-talet, där en sjuk mor och ett svältande barn nog åtminstone några gånger inneburit en situation av nöd.

Dokumentären med den kinesiske ampappan gick redan en tid innan samhällsmagasinet Faktums avsnitt om manlig amning, där bland andra politiker, Paolo Roberto och en sjuksköterska uttryckte kompakt förakt, förlöjligande och skepsis inför den helt naturvidriga idén att en man skulle amma ett barn. Jag tror i alla fall inte att det är något som måste avfärdas så kategoriskt.

Jag säger inte att alla pappor har någon sorts moralisk plikt att amma sina barn, jag säger bara att det är en intressant och kanske undervärderad aktivitet, som kanske kan berika en förälders upplevelse, och kanske också vara till nytta för barnet.

Så, världen, det är bara att välja. Potentiellt trygga pappa-barn-relationer, eller en sexuellt upphetsad Malin Wollin, ett val som väl inte borde vara sådär väldigt svårt, eller?

Noter:
*som i sig antyder en metafysisk skapare, som har en särskild avsikt med kropparna.

Inget nytt har hänt, förutom att en kompis ska gå på en (mindre) lesbisk sexorgie ikväll (som jag hittade åt henne). Jag har väl inget annat att säga, än att med lätt sammanbitna tänder väl önska henne lycka till, och hoppas att hon inte blir dissad för att hon inte är fittfödd, utan post-op.

Och när vi ändå är inne på ämnet kom jag på världens bästa sexskämt (sic!) igår. Känsliga läsare varnas, alltså, och kan sluta läsa här. Jag pratade med samma kompis som ovan, och vi hade glidit in på ämnet att ha sex med kängurur (via ”att ligga med allt som går på två ben”), vilket strax i min hjärna producerade
följande tarvlighet:

”Vet du vad känguruhonan säger till sin partner när de har sex?”
[Här är alltså avsikten att den vits-utsatte oförstående säger "Nej?" eller något annat i sak felaktigt, varpå vitsaren svarar:]
”Ta mig på pungen!”

Det var det hela för idag. På återseende!

Jag vet inte om jag tror på sex längre, eller borde göra det.. Kom igen, erkänn nu, det var väl bara ett skämt? Det är okej, jag ska inte bli arg över att ha blivit vilseledd i knappt 20 år, jag skulle bara vara glad ifall vi kunde reda ut det här en gång för alla, liksom rensa luften och börja om från början..

Jag anade väl det, jag har liksom hela tiden tänkt att det verkar alldeles för överdrivet, och liksom.. nästan för genomarbetat och typ, överspelat för att vara något man faktiskt gör; det är ju uppenbart att det bara är en gigantisk bluff. Det var bra att jag fick veta, nu kan jag ägna min energi åt roligare saker istället.

Så måste det ju vara?

Allt efter första kyrkomötet i Nicaea är egentligen new age..

Jag hatar min granne. Eller i alla fall dennes morgonalarm på mobilen, som surrar (här är lyhört) oftast bara en liten stund efter att jag har gått och lagt mej. Jaja, hånle ni, ett tag hade jag minsann moraliskt uppbyggliga anledningar till att lägga mej så sent på natten – jag nattarbetade (på ett multinationellt hyperkapitalistiskt bolag) och hade faktiskt inte så sällan kommit i säng först vid den här tiden. Det är faktiskt fortfarande lika störande, när man precis ska försöka sova.. ”brrt, brrt, brr”. Grannen trycker på ”snooze” (finns det inget svenskare ord för det, som liksom inte är så konstigt rent grammatiskt? Snoozea? Klockan står på snooze? Min mobil säger något kryptiskt om ”Alarm på snooze i nio minuter”, den meningen liksom skär sig i mitt huvud.. ). En stund går, oftast, och så igen (när jag är på väg att somna): ”brrt, brrt, brrt..”. Grannen går upp, och ytterligare en stund senare smäller det till i ytterdörren.

Ska jag bara skriva det idag? Kul blogg i så fall. Det var ju i alla fall inte tanken; denna gången när jag störde mej på grannens alarm låg jag som vanligt och tänkte på saker jag liksom skulle kunna skriva om här; jag gillar att ligga och fundera och älta saker när jag har gått och lagt mej, får man väl säga antar jag, och känner mej som mest kreativ och idérik just då. Det är också typ bara vid den här tiden på dygnet som jag verkligen är full av idéer att skriva om, och det är därför det så sällan blir något av det; man borde ju sova istället. Särskilt när man kommer i säng så sent som jag. Så har det alltid varit, med allt kreativt, och nästan med allting jag har lust att göra; det kommer på kvällen. Innan dess, kanske det delvis beror på, finns det alltid en massa annat man håller på med, har planerat in, eller bara borde göra.

Ikväll hade jag med hjälp av min alternativa msn-klient upptäckt ett antal personer som uppenbarligen tagit bort mig från min msn-lista. Jag har många, som de som är lite internetsocialiserade använder som uttryck, random kontakter, som jag liksom inte känner mycket eller inte vet när jag har lagt till. De spelar ju inte så stor roll. Men några som jag faktiskt tyckte om och har umgåtts lite med har tagit bort mej från sina listor. Det kändes ju trist.¹

Och sedan grävde jag ner mej lite i mina hundratalet sparade meddelanden på Qruiser, tittade bara i utkorgen kommer jag på nu vid närmare eftertanke, men läste på vilket sätt jag försökte ta kontakt med människor på för bara tre eller ett par år sedan, och tänker på vilken skillnad i sätt, eller att där ändå är någon skillnad.. hoppas jag.. *blir osäker*.. hur jag liksom trots allt verkar ha utvecklats i hur jag förhåller mej till andra. Och det förvånade mig, eller, nej, det gjorde det ju inte, det har jag ju känt på mig, men det blev ändå en bekräftelse på att något har hänt. Och det var på ett positivt sätt, det har inte blivit sämre, jag verkar liksom ha blivit något självsäkrare, även om jag inte är någon hejare på sådana saker nu heller, men jag har någon sorts annan attityd, jag verkar trivas lite bättre med mig själv, och jag är kanske lite mer trygg i mig själv. Med reservation för att jag hatar att lyfta fram positiva saker, för att då kan man ge sig den på att de blir sämre igen, så tyckte jag i alla fall att det var roligt.

(Och allt det här beror i olika utsträckning på vissa viktiga personer och sådär, utan.. ”vilka detta helt enkelt inte hade varit möjligt”. Men nu är det ju inte Oscarsutdelningar och jag tänkte liksom stanna där, tycker att det får räcka för idag, ville bara nämna det för vissa som jag vet läser det här och som förtjänar att veta det. :) Hur stort allmänintresse det finns i det här vet jag inte, men.. någon gång i alla fall hade jag mest tanken om att skriva en personlig blogg, och då blir det ju förstås ämnen som det här.)

¹Ja, jag ska förstås hämnas dem genom att stalka upp dem där jag kan, t ex Qruiser, och fråga hur det är med dem nu, och andra liknande hemska plågsamma frågor..

Ett svart hål av känslor, alla känslor som finns.

(Skit i analysen förresten. Det kommer ju ändå vare sig man vill eller inte.)

Jag skäms, ja, gud, jag skäms. Det känns som att jag har gjort bort mej. Men det var nog bra ändå, det kändes ju bra. Och det var ju konstigt.

Vila nu, analys.. kanske sen.

Grattis Tesla!

Aktiviteten på bloggen ligger nere ganska mycket för tillfället, men via google fick jag ikväll reda på att underskattade elektricitetsgeniet och kvinnofobikern (enligt nyhetsbyrån Stupido) Nikola Tesla fyller år idag (med undantag för att han är död). Med tanke på hur ouppmärksammad den häftige Tesla är i jämförelse med den med inte hälften så omfattande begåvad utstrålning kollegan eller snarare konkurrenten (med denna mening har jag förmodligen åsamkat svensk grammatik oreparerbara skador) samt djurplågaren Edison, och hur just häftig han är (var) är det givetvis värt att uppmärksamma. Så, grattis på födelsedagen Tesla. Hurra, hurra, hurra!

Tillägg: Tesla skulle alltså ha varit 153 år i år om han fortfarande hade levat, en ålder så god som någon. Någonstans vill jag få in den intertextuella ordvitsen ”Ständigt denna Tesla..!” (självklart yttrat av Edison), men jag kommer inte riktigt på ett naturligt sammanhang..

Panta rei

Förresten så har jag aldrig förstått det där med ”hade jag varit i den situationen idag, så hade jag gjort annorlunda”, eller kanske snarare hur man ska svara på frågan ”om du hade varit i samma situation idag, hade du gjort likadant då?”. Ja, såklart. Det är ju helt banalt, eller snarare, misstänkt banalt.

Om situationen verkligen hade varit likadan, så hade man ju varit lika okunnig om hur sakerna hade fortlupit efter det att man agerat på det sätt som man i sitt om framtiden okunniga tillstånd agerar, och det är ju trots allt ganska troligt att man resonerar sig fram till ungefär samma lösning. Så är det ju ändå oftast, tycker jag. Om något gick helsnett i föregående händelse så är det väl ofta för något man inte kunde förutsäga, och varför skulle man plötsligt kunna förutsäga sådana saker när man ånyo är i en likadan situation?

Ska man vara petig så är det förstås dessutom så att om man ska vara i samma situation, så kan situationen ju förstås inte inkludera en tidigare likadan erfarenhet; det gjorde den ju inte första gången. Alltså kan man inte ha erfarenheten av den där förra gången som på något sätt inte blev så bra. Och då hade man givetvis gjort om samma eventuella misstag, men det är ju ännu mera självklart. Panta rei, ni vet, liksom.

Frågan är väl (som jag ofta tycker att jag undrar över, gällande olika saker) vad folk egentligen menar när de säger så? Om frågan inte är helt självklar enligt ovanstående, så är den ju istället oerhört svår att svara på. Vad är det dom undrar?, undrar man.

Jag tycker jättemycket om dig. Men jag kanske inte tycker om mig själv?

—-

Ofta tänker jag nog, på ett oreflekterat plan, att om jag bara är tillräckligt maskulin kommer jag nog ifrån det där med könsbyte. Det är förmodligen dumt..